Ord och Bild: 1898

stämmer, huru stor denna hjälp skulle vara, innehåller Eriks koncept den bestämmelse, »att inthett bliffer endligen specificeredt heller prelimineredt» i sådant afseende. »Uthen heller efther som hvars lägenheter och förmögenhet tillsäger».

Därjämte stadgades, att icke någon fejd skulle företagas hvarken af England eller Sverige »absque justa et legitima causa defensionis»; samt att intetdera landet skulle vara förpliktadt att lämna någon krigshjälp, så länge det själft var nödställdt.

Gyllenstjerna var mycket nitisk både uti att söka undanrödja de inkast, som blefvo gjorda mot föreningen med Erik, och särskildt att ingifva drottningen en så fördelaktig tanke som möjligt om konungens person och makt. I en till drottningen eller Cecil öfverlämnad, på latinska språket författad promemoria, befintlig i Celsiska samlingen i Uppsala, söker han sålunda vederlägga fruktan för den långa sjövägen emellan Sverige och England ej mindre än för faran af danske konungens krångel. Äfvenså inkasten rörande det krigstillstånd, hvari Sverige skulle befinna sig, fåtaligheten af dess adel och dess dåliga finanser. Därjämte prisar han konungens börd, sinnelag och seder samt framhåller, att han, konungen, är af samma religion och ålder som drottningen, äfvensom att Sveriges styrelse, som är i goda händer under konungens bortovaro, ej hindrar honom att stanna i England så länge det vore honom önskligt.

I hvad mån underhandlingarne ledde till något resultat, visar följande »responsum reginæ et aliorum cum regina», troligen från början af 1561 och befintlig äfven denna handling bland de Celsiska papperen i Uppsala. Det synes dock ej vara någon af drottningen med eller utan råd utfärdad handling, utan en rapport från Gyllenstjerna till konungen, angående det svar, han af drottningen erhållit.

Detta svar innehåller att, ehuru drottningen hittills på intet sätt kunnat blifva ense med sig själf, om hon skulle ingå äktenskap, så enär hon nu insåg, att rikets nytta fordrade det, hade hon gått ifrån sin berörda föresats och fast beslutat att göra framställning om blifvande giftermål: »de matrimonio futuro certe proponere».

Hvad åter anginge »giftermålet med vår konung», så kunde drottningen ej lämna något bestämdt svar, jakande eller nekande; ty hon hade beslutat att ej ingå äktenskap med någon, som hon ej sett. Likväl ville hon ej, att konungen skulle komma till England, emedan det kunde hända, att vid sammanträffandet den ena ej behagade den andra, ett förhållande som ej skulle vara mindre oangenämt för konungen af Sverige än för drottningen. Hvad henne beträffar, skulle nämligen hon, om konungen, efter att hafva företagit en så lång resa, ej funne behag i hennes person, ingalunda hafva orsak att vara tillfredsställd. Hvad åter anginge konungen, skulle förhållandet ej heller för honom vara angenämt, antingen drottningen gåfve honom ett nekande svar eller svaret utfölle jakande, och han ej funne i henne behag; ty han kunde ej i detta senare fall undandraga sig att emottaga hennes hand, både därför att han tillkännagifva sin önskan att ingå giftermål och därför att det ju kunde hända, att de i framtiden komme att finna behag i hvarandra.

Se vidare själfva konceptet, befintligt i de Celsiska samlingarna i Uppsala samt i afskrift i de Ahlquistska i riksarkivet.