Sida 42
Edvard Swartz. — Carl Gustaf Sundberg. Minnesteckning af Frans Hedberg
42
FRANS HEDBERG.
gustaf sundberg (l86l).
litteraturens dagsländor som skådespelarkonstens örnar kunna matas, om också dess sparfvar kunna frodas och finna sig väl utaf kosten.
När Edvard Swartz den 31 maj 1881 i Frans I:s roll sade sitt farväl åt den svenska skådeplatsen, kunde den tragiska musan med allt skäl draga sorgdoket öfver sitt änne, ty hvem skulle väl, efter honom föra hennes runor med den äran? Ännu funnos ju kvar de tvenne, som med honom delat segern och lagrarna, nämligen Elise Hwasser och Axel Elmlund; men man höll icke längre på traditionerna från det förflutna, och det dröjde häller icke länge, förrän äfven de drogo sig tillbaka. De kände bittert nog, att de icke längre funno några sympatier för sina sträfvanden, och man kan icke förtänka dem, att de ej ville nöja sig med att för alltid stiga ned från koturnen och endast återgifva nutidsmänniskor i all deras nyktra prosa, så litet ägnad för deras konstnärliga egenskaper. Äfven Edvard Swartz kände i luften omslaget i både de styrandes och publikens smak, och 0111 också hans svaga hälsa ålade honom ökad försiktighet, när åldern nalka-
des, så var nog icke den det enda skälet till hans frivilliga afgång. Han ville icke dröja till dess man äfven 0111 honom skulle säga att han var för gammal; han föredrog att gå bort i stället för att stiga nedåt, och han var lycklig nog att kunna få draga sig tillbaka inom hemmets lugna värld för att söka hvila efter ett dagsarbete, som för honom varit mera ansträngande än för de flesta. Sällan syntes han sedan dess för den yttre världen, men med vaket intresse följde han växlingarna inom den konst, som han så länge tillhört, och medan hans hustru ännu kvarstod vid den dramatiska scenen, kunde man någon gång se honom som åskådare vid dess föreställningar, hvilkas värde han icke förnekade, 0111 han också icke var blind för deras brister. Han försummade häller icke att stundom besöka deri nya, enskilda skådeplats, dit redan förut det högre dramat öfverflyttat, uppburet af några nya och friska krafter, af hvilka han hoppades mycket för den kommande tiden.
Vill man nu söka att i en brännpunkt sammanföra några af de egenskaper, hvilka gjorde Edvard Swartz till den utmärkte skådespelare som han blef, så bör man först framhålla hans djupgående själsbildning, hans oafbrutna, allvarliga arbete för utvecklandet af sin teknik och hans stränga kraf på sig själf, därför att han ville arbeta med ett material så fläckfritt som möjligt i denna ofullkomliga värld. Och man må säga så mycket man vill, att konstnärens enskilda lif icke kommer hans konstyttring vid, så förblir det dock alltid en sanning, att den enskilda personlighetens seder och vanor trycka sin prägel på allt konstnärsskap och i synnerhet på skådespelarens. Om någon behöfver stå på höjden af sin tids bildning, så är det han; om någon bör föra ett ordnadt och aktningsvärdt lefverne, så är det också han, ty spåren af ett oregelbundet lif och af lössläppta lidelser kunna icke annat än vanpryda dens panna och gestalt, som för sin samtid skall framställa mänsklighetens heroer. De gagna honom icke heller, när det gäller att framställa dess afskum, ty det finnes intet af konstverkets storhet i fotografibilden af en förfallen existens, och skådespelaren måste stå 'öfver sin uppgift för att kunna intränga i dess innersta djup.
Det var detta som Edvard Swartz gjorde, och det är därför som hans bild icke för-
Källa: Project Runeberg ·