Ord och Bild: 1898

BISMARCK. 263

vid det lysande kejsarhofvet i Paris hade splittringen i Preussens inre angelägenheter nått sin höjdpunkt. Den preussiske konungens eget storverk, härreformen, hade mötts af ett motstånd, som var nära att bryta kungaspiran ur Wilhelms hand. Att den icke föll, är Bismarcks förtjänst, lika visst som det aldrig skulle lyckats honom att vinna sina framgångar, om han icke förfogat öfver ett i politikens tjänst så ypperligt verktyg som den af konung Wilhelm nästan fullständigt omskapade arméen.

Många gånger hade det varit tal om att inkalla Bismarck i den preussiska ministären. Men detta otygladt kraftfulla, detta skärande logiska i Bismarcks natur, som ofta verkade så afskräckande på dem, som kommo i beröring med honom, höll äfven konung Wilhelm länge tillbaka, trots den allt intimare förbindelse, som utvecklades mellan dem efter 1851. Åtta år senare yttrade Wilhelm, då åter fråga var om Bismarcks inträde i ministären: »Det fattas bara, att en man öfvertager ministeriet, som skall ställa allt på hufvudet»! Med rätta säger ock kejsar Wilhelms förnämste biograf, att det icke var målen, icke heller viktiga enskildheter i det politiska programmet, som skilde dem, utan energien i fullföljandet af målen. Hufvudsaken blef dock, att Wilhelm i sina politiska afsikter, i sin — om man så får uttrycka det — nödställda belägenhet först måst gå ännu ett steg framåt i sin politiska åskådning, innan han hunnit så långt, att han kunde och ville fatta Bismarcks hand.

Det var den 24 september 1862 som konung Wilhelm, sedan Preussens Abge-ordnetenhaus dagen förut, genom att ur budgeten stryka alla utgifter för härreformen, spetsat konflikten mellan konung och landtdag till det yttersta, för första gången talade till herr von Bismarck i Babelsbergs park. Den första skrift den

KONUNG WILHELM I AF PREUSSEN ('l862).

modlöse och djupt nedslagne monarken öfverlämnade till sin nye rådgifvare var tronafsägelseurkunden, hvilken Wilhelm förklarade sig skola offentliggöra, om äfven Bismarck nu öfvergåfve honom. Det lyckades Bismarck att ingifva konungen nytt mod. Han försäkrade honom om sin beredvillighet att äfven mot landtdagen genomdrifva militärorganisationen och att för den skull, om så behöfdes, regera utan majoritet, utan budget. Konungen framtog då ett regeringsprogram, som han uppsätt. Bismarck sköt det tillbaka, förklarade att det enda, hvarom man skulle komma öfverens, var kungadömets upprätthållande. Allt annat måste då gifva sig af sig själft. »Hade konungens hållning före samtalet varit den djupt böjde mannens, så skred han nu upprätt, fast och stram därifrån», stod det för ett par år sedan att läsa i Münch. allg. Zeit. i ett referat, som lär vara ett utdrag ur Bismarcks memoarer. Och från denna minnesrika, dramatiskt spännande dag sam-