Sida 104
- 98 -
landskap, sällskap), vidare titlar pà -råd (medicinalråd, statsråd), citat, dekret, departement, diplom, distrikt, element, epigram, kapital, motiv, patent, plakat, poem, problem, protokoll, sigill, system.
För närvarande gör eig dock den regeln nästan allmänt gällande, att dessa och dylika ord skola bibehållas oförändrade i plur., således behof (icke »behöfver»), förlag (icke »förlager»), förråd (icke »förråder»), förskott {icke »förskotter»), förslag (icke »förslager»), herrskap (icke »herr-skaper»), kalas (icke »kalaser»), landskap (icke »landskaper»),5dZZ-skap (icke »sällskaper»).
I fråga om nfti^tra nriftH .delser, spm tillika äro maskulin-eller femininändelser {-skåp, -än, -äs; -el, -ent, -ell, -ikt, -iv, -ut m. fl.), torde dock -er hafva framtiden för sig.
16. Vissa eljest oböjliga substantiv, såväl maskulina och feminina som neutra, hafva pluralformer pà -er, -ar eller -or —, som utmärka olika slag eller arter af en sak (mestadels om handelsvaror), t. ex. bronser, flaneller, garner^ gifter, gipser (gipsfigurer), kaneler, kattuner, lärfter, malmer, metaller, musi-kalier, parfymer, poesier, pors-liner, profver, priser, safter, salter, sirtser, snuser, (iäxg-)stof-ter, sylter, såser, tafter, teer, tyger, viner; barkar, dofflar, febrar, grötar, rågar, skiffrar, tvålar; kritor, kryddor, oljor, pomador, spirituosor. De enstafviga orden med plur. -er fà dervid icke »den för svenskan
egendomliga grava accenten», utan i dess ställe akut tonvigt.
För undvikande af dylika pluraler kan man nyttja andra vändningar, t. ex. flere slags (sorters) garn (kanel, tvål, tyg, vin o. s. v.).
17. Oförändrade i plur. blifva bl. a. hjerter, klöfver, ruter och spader samt liter, meter, mil och fjerdingsväg äfvensom man, daler, kopek, mark, penni, riksdaler, skilling, styfver och öre, när de begagnas i räkning.
18. Oåtkomliga för all böjning utom tillägg af s, i genitiven, äro glafven (jfr 14) och lekamen.
19. I talspråket höras ofta pluralformer, som tillhöra landskapsmål, men ej riksspråket, t. ex. »banner», »flicker», »skäpper», för bannor, flickor, skåppor; »häste», »käppa», för hästar, käppar; »dike», »bi» (jfr 85, h.), för diken, bin, o. s. v.
85, Många af fornspråkets böjningsftndelser, som eljest äro bortfallna^ förekomma i enskilda ord och uttryck, t. ex. i ännu gällande äldre lagar samt i bi-belöfversättningen, psalmboken o. s. v., men äfven i nyare skrifter och i talspråket.
a. -er (urspr. nom. sing. mask.)* Ex. Fnasker, lufver, slarfver, spjufver, toker, tjufstryker, va-sker m. fl., af hvilka åtskilliga brukas äfven utan -er. Hit höra jämväl Birger (jfr Börje), Krister (jfr Herrans Krist, Antikrist) och dager (af dag). — I seger, åder, åker m. fl. d. hör -er till den ursprungliga stammen.
