Sida 29
-23-
lin, Leufgren, Leufstedt, Meur-man; peu à peu. Nägra skrifva Leu/sta (bruk, till skilnad från Löfsta socken). Franska ord med eu såsom tecken för ö, hvilka införlifvats med svenska språket, skrifvas med ö, t. ex. faoör, hum(hr, ingeniör, möbel, nevö, valör, vigör, vivör.
Anm. 7. Ljudförbindelsen öj tecknas med eu i bl. a. reumatism och reumatisk (stundom skrifna med öj) samt i några namn, t. eiL.Kreuznach, Preussen; Beust, Creutz, Freudenthal, Reu-terholm, Reuterdahl, Scheutz,
I andra namn uttalas eu som €u eller äu, t. ex. Eugen, Eurén, Eufrat,
16. Vid Vokalmftcn undvike man omsorgsfullt det i dagligt tal ofta förekommande felet att utelemna den första vokalen: >ja s' åt honom» (jag sade åt honom), »p* allvar» (på allvar), ofta» (så ofta), »p* omslaget» (på omslaget), »p' åtta gånger», »h' ondt i tänderna», »m* omsorg». Jfr E (7. Anm. 3).
16» B betecknar ^-ljudet och skrifves alltid med b, t. ex. bra, ebb, tubba, bubbla, snabbt.
Anm. 1. Abborre, hybble och {yih\')rabbi äro att föredraga framför aborre, hyble och rabi. Anm. 2. Job och kabel uttalas stundom med långt &-ljud, men skrifvas alltid med enkelt
Anm. 3. Orden Jakob, observera, snabbt och tulubb uttalas i hvardagsspråket stundom med ^-Ijud, men skrifvas med b. Anm. 4. Felb och sjubb äro
vanligare och bättre än felp och sjupp.
Anm. 5. Ordet dublett (dubblett) har biformen duplett (dupp-lett).
Anm. 6. I äldre skrifter finner man efter m ett b, som i det nyare språket saknas: »dimba», »dymbelvecka», »femb», »garobla:^, »lamb», »sambla» m. fl. Jfr familjenamnen Humble, Rålamb, o. d.
17. C betecknar dels — ensamt, dubbelskrifvet och i förbindelsen ck — Ä:-ljud, dels s-Ijud, dels (i några låneord) tje-Ijud. Jfr K-, 8- och TJe-ljuden.
Anm. 1. Om cc, ch, sch och xc se K, S, Sje och TJe.
Anm. 2. Om k, med &-ljud, i st. f. c, med «-ljud, framför len vokal i vissa grekiska ord se S (80. 2. Anm. 2).
18. D betecknar rf-ljudet, som städse skrifves med detta tecken, t. ex. dag, gadd, samt i förbindelsen dt Mjud. Jfr T.
Anm. 1. Di beredvillig, dadel, pl. dadlar, hade (för haf-de, af hafva), Hedvig, jodtl, jodla, rädisa, (be)5ttrf/a, tadel och tadla uttalas ofta, och d i Ludvig alltid med långt d-ljud, men skrifves alltid enkelt.
Anm. 2. Formerna gudom och gudomlig torde, med särskildt afseende på sistnämnda ords betoning, böra föredragas för guddom och guddomlig.
Anm. 3. I äldre skrifter förekommer ofta dh eller th, der nysvenskan har d, t. ex. »bro-dher», »godh», »nådh»; »tbem, »thu», »thå» o. s. v. Jfr fa-
