Sida 114
— 108 -
-are och -ast, bl. a. ansedd, berömd, bestämd, utmärkt, utsökt, bortkommen, erfaren, förfiugen, inbiten, tillgifven.
89. ÅdjektiTens deklination.
1. Böjningsmönster.
Ä. Obestämd form.
Sing. Plur.
m. o. f. n. m. f. o. n.
Glad, gladt, glada.
Ädel, ädelt, ädla.
Mogen, moget, mogna.
Fast, fast, fasta.
Blå, blått, blå{a).
Godhjer- godhjer- godhjertade. tad, tadt,
B. Bestämd form, Sing. och Plur. m. f. och n.
Glada {-e), glada.
2. Adjektivet som attribut i positivus och stark superiativus måste ovilkorligen hafva ändeisen -e uti maskulinum endast i följande fall: 1. när det står utan substantiv, t. ex. den redlige värderas öfverallt; 2. när det, med utsatt eller underförstådd demonstrativartikel, står såsom binamn till ett annat namn, t. ex. Gustaf den store, Håkan den gode, Knut den helige, Harald Hårdråde; 3. Vid utrop och i högtidligt tilltal (i till-talsnominativ), t. ex. Store Gud! Gamle vän! Gode herrar!
Jämväl när adjektivet förekommer i bestämd form (föregås af genitiv, bestämd artikel
eller adjektivpronomen) och har afseende på en manlig individ, torde i de flesta fall vara bäst att nyttja ändeisen -e, särdeles i singularis. Ex. Karls gode fader. Vår bäste vän. Den myndige prelaten. Den ädle hjelten. Ordets glömske hörare. De olärde bönderna. De slagne hjeltarna. Deras äldste gossar.
För öfrigt kan öfverallt i maskulinum, på samma sätt som i femininum och neutrum, ändeisen -a nyttjas. Ex. Den smala käppen. Den nya hatten {tröjan). Han har snälla gossar {flickor, barn). De gamla stolarna {kistorna, borden).
Bruket är i detta fall mycket vacklande, i det exempelvis somliga alltid gifva adjektiven ändeisen -e, när de stå som attribut till maskulina substantiv, t. ex. Han har snälle gossar; Trogne vänner äro sällsynta; Den nye hatten, under det andra i regeln skrifva -a öfverallt utom i de< två förstnämnda fallen, således: Kära vän ! Min bästa bror. Den unga gossen. De unga männen.
Anm. 1. Liten har i best. f. lille{-a), för »litle», af Fomsv. »litib, hvaraf i Gammalsv., med inskjutning af s, »litsle(-a)». Ex. »den /jteZe Benjamin». (Davids ps. 68. 28). Jfr ortnamnet Litslena.
Anm. 2. Det äldre språkets mykil {mikil), mycken, qvarstår ännu i Karl XII:s bibel, t. ex. Es. 9. 3. (»Du gör folket mycket; dermed gör du icke glädjena myckla»), och ingår derjämte i flere ortnamn, bl. a. Myckleby
