Sida 98
- 92 -
Substantiven. 88. Genus.
1. 1 det äldre språket och ännu i nästan alla landskapsmål är i regeln hvarje substantiv antingen mashuUnum, femininum eller neutrum och motsvaras i sing. af personalpronomina han, hon eller det. I det nyare högsvenska tal- och skrif språket gö-res, liksom i engelskan och danskan, i allmänhet icke skillnad på mask. och fem. annat än i fråga om subst. med naturligt kön. I st. f. han och hon brukas den (>(len-kön»). — Bland huf-vudorsakerna till denna förändring i språket äro helt visst kasusformerna honom och henne, hvilka, när de genomgående nyttjas i st. f. den, orsaka tyngd och släpighet.
De språk och dialekter, i hvilka skillnaden emellan mask. och fem. noggrant iakttages, hafva relativt korta eller lätt uttalade oblika kasusformer i 3:dje pers. sing. mask. och fem. af det personliga pronomen (jfr T. ihm, ihr; Fr. le, la, lui, elle; It. lui, lei; Sv. dial. -n, -an, -na), och i dem uppehälles genusskillnaden äfven genom andra, i svenska riksspråket obefintliga medel, bl. a. olika former i mask. och fem. hos artiklarna (T. de?*, die; ein, eine; Fr. le, la; It. il, lo, la; Sv. dial. en, e), adjektiven (T. guter, gute; Fr. bon, bonne; It. buono, buona; Sv. dial. hviter, hvit) och possessiv-pronomina (T. mdn 1. meiner, meine; Fr. mon, ma;
It. mio, mia; Sv. dial. min, mi) o. s. v. — Om substantivens fördelning på tre kön se för öfrigt Es. Tegnér, »Språkets makt öfver tanken» (1880), s. 71— 82, samt Svensk tidskr. 1874, s. 137 o. f. (»Om språk och nationalitet»).
2. Personifiering medelst han ^ och hon, hana och hennes, honom och henne, »hvilka hafva en betydligt fylligare klang än dem, kan likväl ofta med fördel användas, särdeles i poetisk framställning.
Anm. 1. Å några orter (Stockholm och dess omgifningar) förekommer han i en stor mängd fall såsom ersättningsord äfven för appellativa femininer {boken, dufvan, kon, lådan, taflan, trappan m. fl.). Detta är naturligtvis ett stort fel.
Anm. 2. Genom påverkan af främmande språk eller af andra orsaker framträda åtskilliga substantiv med oriktigt genus, exempelvis de maskulina orden lag och vetenskap, som icke sällan ersättas med hon (jfr T. »die Wissenschaft»; Fr. »la loi», »la science»), och det feminina sol, hvilket rätt ofta er-sättes med han (jfr Fr. »le so-leil»; Lat. »sol», m.). Tydligt borde dock vara, att om man vill framhålla genus, detta bör ske i öfverensstämmelse med svenska språkets lagar.
Anm. 3. Här må jämväl påminnas om missbruket att vid sammanställning af genit. slags med vissa attribut (obest. artikeln och några pronomina) göra
