Sida 164
substantiv (ett slags asyndes) verkar störande och bör derför undvikas. Det är bättre att skrifva: en stilla och fridfull afton; den ädU och af naturen rikt utrustade ynglingen; många allvarliga och gudfruktiga menniskor än »en stilla, fridfull afton»; »den ädle, af naturen rikt utrustade ynglingen»; »mänga allvarliga, gudfruktiga menniskor». Deremot: en vacker ljusröd klädning; en liten snäll gosse. Jfr 56. B. 14 (sid. 74).
7. Man bör skrifva ju — dess och ej »ju — ju» eller »dess (desto) — dess (desto)». Ex. ,/u mer man lånar, dess mer sätter man sig i skuld.
8. Att bör ej onödigtvis användas i st. f. för att 1. på det att. Se 131. 8.
Anm. I vårdslöst tal inskjutes att stundom alldeles oriktigt efter andra ord, t. ex. »fastän att», »just som att», »när som att», »änskönt att», i st. f. fastän, just som, när som, änskönt.
9. Man gifve akt på den olika ordföljden efter ty och emedan i nekande satser: »Han är olycklig, ty han är icke nöjd» och »Han är olycklig, emedan han icke är nöjd».
10. Det bör ej sättas i st. f. att, oftare än då sådant behöfves för omvexling med det sistnämnda. Ex. Domaren har att tillse^ det värje^nålsed ej brukas onödigtvis. Oriktigt och fult är att skrifva t. ex.: »Han inser, det detta företag skall misslyckas».
11. Då såsom konjunktion betyder dels när, dels emedan
(som). Så ofta det behöfves för undvikande af dubbelmening, bör man nyttja någotdera af sistnämnda ord. Då utrymmet det tillåter, införa vi uppsatsen i vår tidning innehåller en tvetydighet.
12. Om — så. Bruket att i meningar med konditionalbisats utelemna både om (= derest, i fall, så framt, såvida) och så är förkastiigt. Det riktiga är att alltid (efter välljudets och meningens kraf) utsätta det ena och i längre perioder båda orden. Således: Om det blåser för mycket på sjön, kan man ro hem igen eller: Blåser det .. ., så kan man . . . eller: Om det blåser . . ., så kan man . . . (icke »Blåser det för mycket på sjön, kan man ro hem igen», hvilket låter som två frågesatser). Jfr »Kan du ej spänna bågen, är han ej din» med »K«n du ej spänna bågen? År han ej din?».
11. Den i svensk skrift oftast förekommande latinska konjunktionen är et (&, se 69).
Ur ordbildningslflran.
133. Vid val mellan olika ordformer af samma betydelse händer alltför ofta, att sämre former onödigtvis föredragas framför bättre. Med förbehåll att tillbörligt afseende fästes på behofvet af olika uttryck för olika begrepp, torde såsom huf-vudregler kunna uppställas, att främmande former böra vika för svenska, ålderdomliga för nyare, och längre för kortare. Jir A.
