Sida 33
_ 27 —
beskafEenheteD af den vokal, framfor bvilken g bar sin plats, samt ordens mer eller mindre vidsträckta användning i vårt språk.
Anm. 7. Orden morgnar och morgse (af morgon) uttalas merendels mornar och morse, hvilka former jämväl förekomma i skrift.
Anm. 8. I orden hagtorn, humbug, hagla, kågelspelare,rag-la och ögla skrifves g enkelt, ehuru det ofta höres som långt.
Anm. 9. Benägenheten att i samtalssspråket utelemna g inuti och i slutet af ord: att säga t. ex. »arti», »artihet», >da>, »ettria», »ja>, »skamlia» i st. f. artig, artighet, dag, ettriga, jag, skamliga, bör motarbetas. .1 öfver-ensstämmelse med uttalet skrifves dock numera roa (icke »roga») och snöa (hällre än »snöga»). Jfr äfven dan och dar för dagen och dagar, ta och tar för taga och tager.
21, H betecknar Ä-ljudet, som alltid skrifves med denna bok-staf. Detta tecken ingår för öfrigt i en mängd sammanställningar: hj = j, hv = v, ch = k (ck), sj eller tj, dh = d, gh = g, kh = k, ph = f, rh = r, sh = sje, th — t och wh = v.
Anm. 1. I några ord (efter vokal) är h stumt, t. ex. allah, Böhmen (Bömen), fellah, Jeho-vah (som dock numera tämligen allmänt skrifves Jehova), Mah-^ mud, Mähren, ah, åh.
Anm. 2. Fordom nyttjades h mycket ofta efter vokaler såsom beteckning för att dessa voro långa. Man skref sålunda t. ex. »ahb, »ahnor»,»dahl»,»kohl».
»pihl», »ståhl», »åhl», »åhra», »åhs» och ännu för ett par årtionden sedan ganska allmänt (häst-) »mahn», »mehn» (skada), »mohn» (= mån), »mohr» (pl. »mohrer»), »rehn» (-djur), till skillnad från man (pl. män), men (konj.), mon (af mo), mor (moder), ren (adj.) och (åker-)r«n. Deraf eller i analogi dermed de stumma h, som ännu tillhöra vissa familjenamn, exempelvis Ählquist, Ahl-strand, Bruhn, Dahl, Dahlgren, Gahm, Gahn, Ihre, Pihl, Rehn, Ståhl, ühr. Wahlberg.
Anm. 3. Genom vårdslöst uttal inskjutes, särdeles i sång, ett h, der ett sådant ej bör finnas (»FörnyAa du vårt sinne Ai detta ny^a hkn o. d.). Sådant bör omsorgsfullt undvikas.
Anm. 4. I några landskapsmål (Roslagen, Dalarna m. fl.) förekommer den egenheten att h framför vokal uteslutes, men deremot insättes, der det icke bör finnas. Ex. »are», »eta», »icka», »ägg» i st. f. hare, heta, hicka, hägg; »halm», »hut», »hägg» i st. f. alm, ut, ägg.
22» j betecknar dels j-ljud, dels (i franska ord) sje-\jud. Om dj, gj, hj och Ij se nedan. Om skj och stj se SJe-ljudet (85. 2 o. 3).
Om kj och tj se Tje-ljudet (86. 2 o. 3).
J skrifves aldrig dubbelt, /-ljudet tecknas: 1. I de flesta fall med j, t. ex. jagt, jakt (icke »yacht»), jäf (invändning; jfr gäf, dyrbar, dugtig, bra), jäfva, jägta, jänta (1. gänta), järf (filfras; jfr djerf).
