Sida 132
dels har det vexelljud, men likväl ändelser enligt 2:dra konj.
g. Särskilda afvikelser förete Rupinformerna nysit (f, »nusit»), rytit (f. »rutit») m. fl., hvilka uppstått endast för undvikande af förvexling eller missljud. 106. Presens indikatiyns.
1. Två- och flerstafviga verb hafva i lista och 3:dje pers. plur. ändeisen -a {icke -e, som tillhör hela sing. samt l:sta och Srdje pers. plur. pres. konj.). Ex. Vi ropa, de säga {icke »vi rope», »de säge»).
2. Tvåstafviga verb af 2:dra konj., hvilkas stam slutar med r, äfvensom gala, mala, stjäla och tåla utelemna i sing. -er både i hvardagsspråket och ofta jämväl i högtidlig framställning. Ex. För (förer), gör, hör {hörer), rör, styr {styrer), gal, mal {maler), stjäl och tål Har ett sådant verb afledningsbokstafven j, så bortfaller denna, när böjningsändelsen bortfaller. Ex. Svär (jämte svärjer).
Anm. I äldre svensk skrift och i flere landskapsmål saknas -er ofta jämväl i dylika verb med n och s som slutljud i stammen. I verb med stammar på I samt med j såsom af-ledningsbokstaf bortföll denna bokstaf jämte äirdelsen. Ex. Blås, i. blåser, läs, f. läser, skin, f. skiner, qväl, f. qväljer.
3. Alla verb af 2:dra och 4:de konjugationerna — utom de, i hvilka stammen slutar på s — kunna bortkasta e i pres. ind. sing. pass. Ex. Fins o. finnes, gifs o. gifvés, sägs o. säges.
tycks o. tyckes, men lyses, läses o. s. v.
107. Presens indikativns ocb imperatiyns hafva i 2:dra pers. plur. ändeisen -en eller (i 3:dje konj.) -n. Ex. »/ kunnen icke tjena Gudi och mammom. (Matt. 6. 24). Böjen edra hjertan till Gud! Faren! Flyn!
Åfven den passiva formen, på -s, i 2:dra pers. plur. förekommer då och då. Ex. »/ Adams barn, som af jorden födens!* (Wallin). »/ Strålande öar I azurens sjöar, som dagens, när dagen hos oss har gått ner!» (Densamme).
Anm. 1. Ni bör hafva predi^ katet i sing., äfven när det är fråga om två eller flere personer.^
Anm. 2. I gammalsvenskan träffar man i ofvannämnda fall flerstädes (t. ex. i Karl XILs bibel), och ofta jämväl i nyare skrifter, de från danska Språket lånade ändelserna -er och -r (»Böjer edra hjertan till Gud»! »Farer!» »Söker i» »Ödmjuker erl» »Går i Herrans frid!» o. s. v.), hvilka äro »lika främmande för det äkta svenska fomspråket som för det nyare». Jfr 106. 1.
108. Presens konjnnktiyns i passiva former äfvensom i aktiva former af 3:dje konj. måste i regeln uttryckas medelst om-skrifning med må. Undantagsvis förekomma dock sådana kon-junktivformer utan omskrifning. Ex. »Så lefve ljuset, Sprides det af Eder!» (Tegnér, Epilogen). Gud ske lof! Ske Din vilje! »Den som låter sig tycka han står, han se till att han icke.
