Sida 73
- 67 -
Ex. Hvad hör jag! Håll uti Spring genast t ropade han.
3. Stundom sättes utropstecken inom parentes inuti meningar (i citat) för att påpeka tryck- eller skrifEel, besynnerliga påståenden, ovanliga ord o. s. v. Ex. Karlen skref, alt han blifvit bragd[t] i olycka. I sådana fall nyttjas stundom, inom parentes, det latinska ordet sic (= så) i st. f. utropstecken.
Anm. 1. Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltalsnomi-nativer med kommata i st. f. att sätta komma före och utropstecken efter dem. Ex. Det är, mina herrar^ ingen lätt fråga, somvi här dryfta. Nu, kä re vän^ måste jag sluta detta bref. Jfr Komma (56. A. 12).
Anm. 2. I slutet af önske-och uppmaningssatser är det stundom skäl att sätta punkt. Jfr Pankt (58. 3).
Anm. 3. Man får ej sätta utropstecken efter utropssatser, som till betydelsen äro vilkors-satser, och ej häller vid slutet af meningar, i hvilka dylika satser förefinnas. Ex. Kom (= om du kommer)^ så skall du få se. {Icke »koml så skall du få se» eller »kom, så skall du få se!»).
Anm. 4. I allmänhet bör inom en mening ej gärna förekomma mer än ett utropstecken. Det gäller derför att noga tillse huruvida utropstecknet tillhör hela meningen eller en del deraf. Ex. Hör på, gossel Ack, hvad lyckan är flyktigt Skapa i mig^ o Gud^ ett rent hjerta t »Gd»^ skrek han, »Äd att jag slipper se digU. i^Drott-
ning, Björn! du fåfängt jagare. (Tegnér.)
56. Komma 0) är ett skiljetecken, hvars användning är i flere fall mycket vansklig. Följande regler torde kunna tjena till någon ledning.
A. Detta tecken bör utsättas
1. Mellan samordnade huf-vudsatser, i de flesta fall. Ex. Gossarna läsa^ och flickorna skrifva. Hon sjunger^ och hon dansar. Konung Johan III beslöt att bryta med den katolska kyrkan, och de jesuiter, som då befunno sig i Sverige, blefvo bortjagade. 1^1 storm pröfvas män, och i nöden värn. Nog var det kallt, x>ch det dugtigt ändå. Det är din sak, och inte min. Fröken B. spelar bra, men hennes mor spelar bättre. Antingen läser Hjalmar, eller är han ute i skogen. Ju mer han arbetade, dess friskare blef han. Hon är lycklig, ty hon är nöjd. Han är vänlig mot alla, dock (1. men dock) ej så, att han tillåter sig smickra någon. Nordanvindama komma från kalla nejder, derför (1. och derför) medföra de köld. Jfr B. 1.
Anm. 1. När den sista satsen i en satsbindning är kon-klusiv (har någondera af konj. alltså, derför, följaktligen, för den skull eller således), kan den förbindas med den föregående satsen genom och eller samt, i hvilket fall komma bör nyttjas, eller vidfogas utan kopulativ konjunktion, hvarvid i st. f. komma ofta semikolon användes. Jfr Semikolon (57. 2).
