Sida 232
- 226 -
»En berättelse, som jag hörde, då jag var barn», i st. f. ... i min barndom, »Kristi lif, då han vandrade på jorden», i st. f. Kristi jordiska lif, »De gjorde oss en tjenst, som var af stort värde», i st. f. ... en stor tjenst, »G. har ett par hästar, som äro vackra», i st. f. ... ett par vackra hästar. »Vi mötte en karl, som var stor till växten», i st. f. ... en storväæt karl, »Påfven utfärdade sin . dom i form af en bulla, hvilket harmade konungen» (eller: » . .., och det harmade konungen»), i st. f. Till konungens harm utfärdade . .. »Ett år efter det han blifvit vigd till prest», i st. f. Ett år efter hans prestvigning, »Kyrkoherden A. utnämndes till att vara biskop», i st. f. . .. till biskop. »Ett enda ord, yttradt i obetänksamhet, kan förorsaka mycket ondt», i st. f. Ett enda obetänksamt ord... »Under det Franzén vistades i Stockholm, fick han underrättelse om att hans fader aflidit», i st. f. Under en vistelse i Stockholm fick Franzén underrättelse om sin faders död. »De bådo honom, att han skulle läsa högt», i st. f. ... att läsa högt, »Slutligen funno de, att det var fåfängt att försöka att hindra honom», i st. f. Slutligen funno de det vara fåfängt att söka hindra honom. »Musiken hade sedan lång tid. tillbaka utgjort hans största glädje», i st. f. . .. hade länge utgjort . . . »Vid sidan af vägen», i st. f. vid vägkanten. »Eegnet åstadkom icke någon skada», i st. f.. .. ingen skada.
Anm. I vissa fall ger en sammandragning annan mening än det fullständiga uttrycket. Ex. Jag hörde (= det kom till min kunskap), att hon sjöng. Jag hörde henne sjunga.
147. Om jämnmått i fram-stftllningen.
1. I ett ämnes behandling skall vara proportion både till innehåll och form.
Hvad man tänker ekrifva om bör vara väl och noga planlagdt, så att alla ämnets delar komma till sin rätt och att följaktligen bisaker ej behandlas som hufvud-saker eller tvärtom. Mycket vanliga fel äro att behandla en eller några delar af ett ämne omständligt och andra, lika vigtiga, ofullständigt samt att inblanda obetydligheter bland hufvudsaker, insätta vigtiga meddelanden i relativbisatser o. s. v.
Anm. Har någon valt ett ämne, som är för stort i förhållande till hans krafter eller för den tid han har att egna åt författandet, så bör han skyndsamt minska ämnets omfång och, i fall så behöfves, ändra titeln.
2. Meningamas längd måste naturligtvis i väsentlig mån blifva beroende af innehållet. Såsom hufvudregel gäller, att man bör undvika långa och invecklade perioder, med bisats på bisats, samt iakttaga jämnhet, så att ej långa och korta meningar på ett störande sätt om-vexla. Afvikelser från denna regel äro egnade att försvåra både uppfattningen och uppläsningen. Ett ganska vanligt fel
