Sida 150
- 144 -
Ett hundra ynglingar togo studentexamen. En mängd soldater föllo i striden. I detta afseende bör en hel hop omständigheter tagas i beräkning. »Från dagens mödor, glad och trött, en skara landtmän kom». (Runeberg.) En hel skara af landtmän, väpnad^ med liar, drefvo fienderna på flykten.
Bruket är i detta fall mycket vacklande: mänga nyttja alltid pluralis, och några alltid singularis.
Anm. När kollektiva ord, t. ex. adel, allmoge, folk, hop, presterskap, skara o. d., stå ensamma i singularis, akte man sig för att sätta motsvarande pronomen och predikat i pluralis. Ex. Folket sjunger hvad man sätter i händerna på det (icke »dem»). I st. f. Bröllopsskaran begaf sig till kyrkan, der de gingo in» måste man skrifva: . . . der den gick in eller Bröllopsgästerna begåfvo sig till kyrkan, der de gingo in. I st. f. »Mannen såg en ynglingaskara vandra åt samma håll som han sjelf. De tilltalade honom» bör det heta: ... en skara (af) ynglingar ... De tilltalade ... Jfr dessutom Johan III beslöt ut-kräfva hämd på adeln för dess motstånd och ... på de adliga herrarna för deras motstånd med ».. . hämd på adeln för deras motstånd».
Fel af ifrågavarande beskaffenhet uppkomma genom förvexling af verkliga pluralformer (adelsmän, bönder, prester) med till betydelsen nära stående kollektiva singularisformér.
4. Singularis nyttjas alltid om två eller flere subjekt, som äro infinitiver eller hela satser, äfvensom vid räknande. Ex. Att läsa och inte förstå är att plöja och inte så. Att Sven arbetar och går framåt gläder hans föräldrar. Fem gånger sex är tretti.
120. Inflnitiyen bör icke förenas med slutartikel. De i vissa filosofiska skrifter nyttjade formerna »tänkaH», »vara*t», »veta't», (jfr T. »das denken», »das sein», »das wissen» o. d.) äro förkastliga. Man bör i stället använda pres. partic.: tänkandet, varandet o. vetandet (jfr ropandet^ sökandet, talandet, af ropa, söka o. tala). Ut^^'.
Anm. Att nyttja infikitiv i st. f. suprmm är ett fel, som måste sorgfälligt undvikas. Det bör heta: Han har fått lägga ner mycket pengar på företaget; Om han hunnit läsa brefvet, så hade han icke behöft resa; Anslaget hade bort beviljas; M. hade kunnat sk$ta sin affär bättre (icke »fått lagt», »hunnit läst», »behöft rest», »bort beviljats», »kunnat skött»).
121. Imperfektam i st. f. presens förekommer ofta alldeles oriktigt. Ex. »Vi besökte i somras Stockholm; som var en mycket vacker stad»; »De kommo in i kyrkan, som hade predikstolen öfver altaret». Det bör heta: .. . som är en vacker stad, och, i fall predikstolen finnes qvar: . .. som har predikstolen öfver altaret. Samma slags fel ingå äfven i följande exempel. »Fordom trodde man, att solen gick
