Sida 158
- 152 -
»rimdter ikring», f. rundt omkring, »tätt och ofta», f. tidt ock ofta, »välan», f. väl, »i sön-dasse», »i måndaese» o. s. v., f. i söndags, i måndags, o. d. — Felaktiga komparativformer af adverb äro bl. a.: »anleseare», »an-lundare» samt »öfter», för oftare. — Annorledes och annorlunda böra, till följd af sin betydelse, icke hafva komparativ.
11. Latinska adverb, som ofta förekomma i svensk skrift, äro bl. a.: alias, annars, eljest (»Laurentius Norvégus, alias Kloster-Lasse»), alibi, annanstädes (»bevisa alibi», styrka, att en person, då en förbrytelse blef begången, icke fanns på det ställe, der händelsen timade), e'rgo, således , eventuåliter, under en viss förutsättning, möjligen, eæpre'sse, uttryckligen, tydligt, eætra, särskildt, utöfver det vanliga, fiskàliter (Lat. fiscåliter), på fiskalisk Y'àg,formäliter, form-enligt, foWtiter, modigt, kraftigt (»fortiter in re, suäviter in mödo», kraftigt i sak, men fogligt i sättet), gradätim, »stegvis», småningom, grassä-tim, på stråtröf varevis, gratis, för ingenting, till skänks, ibldem, på samma ställe, der-sammastädes, inklusive (Lat. in-cluslve), med inbegrepp af, Item, likaså, jämväl, vidare, kontra (Lat. contra), emot, legåUter, på lagligt sätt, lèniter, fogligt, non, icke, pro, för, till fördel för (»pro et kontra», för och emot), qvartåliter, qvartalsvis (i fyra terminer, hvar tredje månad), realiter, verkligen, i verklighe-
ten, satis, nog (»qvantum såtis», så mycket, att det räcker till), strikte (Lat. stricte), noga, punktligt, supra {süpra), ofvan (»ut supra»), täliter qvåliter, si och så, så der, medelmåttigt, tertiåliter, tredjedelsvis, i tre terminer, uUra, på andra sidan, ytterligare, öfverdrifvet (»ultra konservativ», »non plus ultra», oöf-verträffligt), verbötim, ordagrant, ord för ord.
Några af dessa adverb äro nybildningar.
131. Prepositioner.
1. Prepositionsuttryck (prepo-sitionela talesätt): i förmågo af, med afseende på, till följd af, m. fl., och participier, nyttjade som prepositioner: angående, rörande, vidkommande m. fl., äro i syntaktiskt afseende, t. ex. i fråga om interpunktionen, af samma beskaffenhet som de ursprungliga, enkla prepositio-nerna.
2. Att såsom infinitivmärke får i regeln ej utelemnas vid infinitiver, som bestämma adjektiv eller substantiv. Ex. Eriksson var nog lycklig att träffa sin vän (icke »nog lycklig träffa»).^ Det är inte svårt att förstå hans mening. Vi hafva nyss haft anledning att återkalla honom i vårt minne (icke »anledning återkalla»). De hade stor lust att skratta åt hela tillställningen. Hon har haft tillfälle att se det nya lustspelet. — Man skrifver dock: Jag har äran teckna (nöjet meddela); Haf godheten lemna svar med budet! o. s. v.
