Sida 151
- 145 -
och jorden stod stilla», i st. f. ... att solen går och jorden står stilla. »B. hade kommit till den åsigten att den sanna verkligheten utgjorde ett lefvande helt af personliga väsenden», i st. f. . .. utgör ett lefvande helt . . . »E. G. Geijers föräldrar bodde på Ramsäter, som var beläget i Värmland», i st. f. . . . som är beläget ... »Det stod i Mose lag, att ...», i st. f. Det står att ...
122, Perfektum nyttjas — genom påverkan af främmande språk — särdeles i skrift ofta, liehuru i strid med svenska språkets lynne, i stället för imperfektum. Det är emellertid af stor vigt, att dessa tempus noga åtskiljas. När det är fråga om en tilldragelse, som försiggått eller afslutats på en bestämdt angifven eller antydd tidpunkt före det Ögonblick, i hvilket den talande eller skrifvande befinner sig, nyttjas imperfektum. Genom perfektum åter angifves eller an-tydes i afseende på tiden ingenting annat, än att en handling är fullbordad. Ex. Kinesiska väldet grundades för många tusen år sedan. Gustaf II Adolf stupade 1632. Berzelius f5ddes 1779. I går höll konungen statsråd. Min bror gick för ett ögonblick sedan. Runeberg författade härliga skaldestycken. — Gud har skapat allting. Sverige har alltid varit ett fritt land. Viktor Rydberg har författat »Den siste athenarem. Konungen har i dag hållit statsråd.
Linder, Sv. språkets behandl.
Anm. Om aflidna personer bör följaktligen alltid imperfektum nyttjas.
123. Plusqvamperfektum {icke i mperfektum) bör nyttjas, när det är fråga om någonting, som hade tilldragit sig, när ett annat inträffade. Ex. Sedan B. {hade) blifvit professor, föreläste han flere terminer filosofiens historia {icke »När B. blef . . föreläste han . ..»). Sedan fadern {hade) aflidit, måste den unge gossen under en lång tid utstå brist och vedermödor {icke »Då fadern afled, . . . måste .. .)».
124. Om konjunktiven.
Denna modus har i nysvenskan ej så vidsträckt användning som i fornspråket. I allmänhet erbjuder den inga större svårigheter. Brist på stadga röjer sig sig dock i åtskilliga afseenden, hvadan några anvisningar här må finna plats.
1. Konjunktiv bör nyttjas i imperfektum och plusqvamperfektum af vilkorssatser samt i vilkorliga jämförelsesatser. Ex. Vore jag ledig, så ginge jag på teatern. Om han finge hållas, så fore han bort. (Deremot: »Om du vet det, så tig dermed».) Det vore {skulle vara, sktdle hafva varit) oss alla synnerligen kärt att få träffa dem. Du kommer, som om du vore kallad.
Anm. 1. Till och med i bildade personers talspråk äfvensom i skrift, synnerligen i vers, nyttjas i dessa fall ofta indikativ. Många skalder, jämväl några af de bäste, hafva i detta afseende tillåtit sig mycken godtycklighet. Ex.
11
