Sida 152
- 146 -
Var jag ledig, så gick jag på teatern. Du kommer, som om du var kallad. — »Du måne, med ditt bleka ljus. Var du blott min, jag ga/ dig gärna till smycke åt min bleka tärna». (Tegnér.) »Vore du ett ax. Och en fogel jag, flög jag till dig strax. Tog dig i min mund, Flöge se'n på stund Bort med dig till skogs». (C. F. Dahlgren.) »Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: Var det Freja, hon sveke dig dock». (Tegnér.)
Såväl det allmännast gängse bruket som språkets kraf på tydlighet tala emellertid kraftigt för vidhållandet af den ofvan meddelade gamla regeln.
Anm. 2. Både i tal och skrift finner man ofta, särdeles i Finland, skulle och följande infin, presens i stället för om och finit verb. Ex. Erik ville nog följa - med, skulle han bara ha tid (= om han bara hade tid). »Ljuft det vore att berömmas. Fast berömmet är en vind. Skulle ej mitt hjerta glömmas (= om ej mitt hjerta glömdes) För min vackra kind.» (Runeberg, »Den sköna».)
2. Omskrifningar från direkt till indirekt anföring genom förändring af indikativ till konjunk-tiv, enligt vissa (delvis från latinet hemtade) ganska svåra regler, leda ofta till tyngd och släpighet. Sådana omskrifningar förekomma numera sällan annat än i den juridiska stilen och torde ganska väl kunna undvaras äfven der. Den, som vill åter-gifva andras eller sina egna ytt-
randen i förkortad eller ej fullt ordagrann form, kan gå till väga på andra sätt. Han kan t. ex. inledningsvis nämna, att hvad han meddelar utgör ett sammandrag eller referat, som ej gör anspråk på att vara ordagrant, och derpå låta sjelfva referatet följa i direkt anföring. Framställningens egenskap af referat kan dervid ytterligare an-gifvas genom parentetiskt inskjutna anföringsord, t. ex. »började talaren», »sade han», »hette det vidare», »yttrade han till slut», äfvensom genom berättelseformen, t. ex. »Derpå följde en^ redogörelse för hvad som af andra sagts i ämnet» o. s. v. Vig-tigare ord och meningar kunna anföras ordagrant inom citationstecken. Naturligtvis går det mycket väl an att i samma referat omvexlande anlita de här nämnda utvägarna.
3. I enskilda objektssatser, »som framställa hvad subjektet i hufvudsatsen föreställer sig», behöfver konjunktiven näppeligen användas, annat än då hufvud-satsens verb står uti imperfek-tum eller plusqvamperfektum och uttrycker tvekan. Ex. / går inbillade sig Gustaf, att han var sjuk (icke »vore»). Han tvif-lade på att det finnes någon verklig rättvisa (icke »funnes»). B. gaf till känna, att han ansåg stämmans beslut olagligt. Deremot: X. undrade om det icke (vid ett bestämdt tillfälle) vore bättre att fly än illa fäkta.
125. För att uttrycka impe-rativens begrepp (befallning,
