Sida 54
eller tillägga någon konsonant. Man skrifve annalkande, borttaga, dårrepe, dödssår (jfr dödsår), efterrättelse (icke »efterättelse»; jfr efter-apa), egennyttig, emottaga, förråda, försiggå, halsstarrig, hyper-romantisk, iakttaga, innästla, korsstyng, kringgå, lifsstraff, lössöfd, meddela, möddryg, parmmätare, roffogel, segelled, segerrik, segerrus, släddon, tillfredsställa (ställa till freds), öfverensstämma, öfverraska, öfverrumpla, öfverrösta (jfr öfver-ösa), Österrike o. s. v. samt vid fördelning på två rader och eljest då bindetecken nyttjas: dock-klädning, fall-lucka, kross-sår, natt-tub, platt-tysk, rätt-trogen, sill-lake, till-lämpa, torr-rolig, upp-passare, upp-piggande, ägg-gula (äggegula) o. s. v.
Egennamns stafning.
41. I andras tillnamn får man icke göra den ringaste ändring. Man skrifve således Karlsson, Karlson, Karlssohn, Karlsohn, Karlzon eller Carlsson, Carlson o. s. v.; Kullberg, Kullbergh eller Cullbergh; Lindquist, Lindqvist eller Lindkvist; Vallin eller Wallin o. s. v., allt efter som namnens egare sjelfva stafva.
De från språkets allmänna skriflagar afvikande ljudbeteckningarna i tillnamns stafning bero mestadels derpå att de härstamma från äldre skeden af språkets utveckling eller äro af främmande ursprung samt i enskilda fall på okunnighet eller fåfänga.
42. I fråga om förnamn kan man ej yrka samma stränghet, som när det gäller tillnamn, enär det är svårare att komma i håg huru hvarje enskild skrifver sitt förnamn. Har man särskildt lagt på minnet huru vissa personer pläga skrifva (t. ex. Arvid, Arwid, Arfwid l. Arfvid, Karin l. Carin, Karl l. Carl, Rikhard l. Richard, Oskar Teodor l. Oscar Theodor), så gör man bäst i att skrifva som de. — Vidkommande historiska förnamn och då det är fråga om förnamn sjelfva såsom sådana, utan afseende på viss person, eger man att följa de vanliga rättskrifningslagarna.
43. Namnet på vårt land torde rättast skrifvas Sverige. Den ursprungliga formen, Svea rike (svearnas rike), sammandrogs först till Sverike, och deraf blef Sverige, med hög ton (akut) på första stafvelsen. Många skrifva Sverge; men denna form kräfver, i likhet med andra tvåstafviga svenska ord på vokal, egentligen låg ton (gravis) på första stafvelsen. Jfr t. ex. orden Börje, svärje, värje, ärje (pres. konj. af svärja, värja, ärja) o. s. v. En och annan har, utan att vinna efterföljd, sökt återupptaga formen Sverike.
44. Namnen på Sveriges grannriken böra skrifvas: Norge {icke »Norrige»), Danmark (icke »Dannemark»), Finland (icke »Finnland»). De motsvarande adjektiven äro norsk (icke »norrsk»), dansk, finsk och finländsk.
