Sida 7
Inledande anmärkningar.
1. Vårda modersmålet med yttersta omsorg både i afseende på uttal, rättstafning, ordböjning, satsfogning, interpunktion och ordförråd! Vi få icke nöja oss med att tala och skrifva så, att andra kunna »med god vilja» förstå oss, utan vi måste uttrycka oss så, att ingen må i våra ord finna något slags otydlighet eller någon annan mening, än den vi velat utsäga.
2. Provinsialismer i uttal, ordböjning och ordfogning böra sorgfälligt undvikas. — Hvem som vill kan genom ihärdig öfning vänja sig af med orena och otydliga vokal- och konsonantljud, oriktig betoning, felaktiga böjningsformer o. s. v. Man har blott att noga gifva akt på verkligt bildade personers sätt att tala samt väl begagna sina talorganer.
3. Främmande ord, i första rummet de, hvilkas stafning och böjning afvika från vårt språks lagar, böra så vidt möjligt undvikas. I alla händelser må ingen nyttja andra utländska ord än sådana, om hvilkas rätta användning och betydelse han är säker.
4. Goda språkläror, ordböcker och andra hjelpmedel böra flitigt rådfrågas, äfven när man läser eller skrifver sitt eget modersmål.
Språkljud och rättstafning.
5. Språkljuden (bokstafsljuden) i det mera vårdade talspråket, högsvenskan, äro nära fyrtio. Inom landskapsmålen finnes dessutom en stor mängd andra tydligt förnimbara ljud. För att beteckna högsvenskans vokal- och konsonantljud nyttjas de vanliga 28 bokstäfverna, dels ensamma, dels i vissa förbindelser. I namn och andra främmande ord förekomma derjämte åtskilliga ljudtecken, som tillhöra andra språks alfabet, t. ex. ü = y (i tyska ord), æ = ä (i latinska och danska ord), ø = ö (i danska ord), ð, ett tungspetsljud = engelska th i thou, that o. s. v., samt þ, ett annat tungspetsljud (»läspadt s») =
