Sida 205
- 199 -
Äfvenså nyttjas ibland oriktigt i betydelsen »lika», t. ex. »I^n är äfvenså tapper som redbar», i st. f. Han är lika tapper^ som redbar,
I st. f. äfven i förbindelse med nekande predikat bör man nyttja ej (icke) ens o. ej (icke) häller med jakande predikat. £x. Ej ens de obetydligaste pligter få försummas (icke »Åfven do obetydligaste pligter få icke försummas»; men Äfven de obetydligaste pligter måste uppfyllas). Fadern var en drinkare, och ej häller sonen höll sig alltid nykter (icke gärna »..och äfven sonen höll sig ej alltid nykter»). Sanningen är ej alltid behaglig, ej ens då den afser att gagna, (Deremot: Fröken X, är behaglig, äfven då hon är elak).
Ända tills. Se Tills,
Of va har annan betydelse än Utöfva. Det heter öfva någon i arbete, men utöfva ett handtverk (goda gärningar o. s. v.).
Öfverbevisning ansluter sig i betydelsen till öfverbevisa och bör icke (såsom D. »overbevis-ning») nyttjas i samma mening som »öfvertygelse».
Öfvergifven, perf. partic. af öfver gifva, bör ej, på danskt vis (jfr D. »övergiven»), nyttjas i bet. »uppsluppen», »yster».
Öfverväga betecknar »hafva öfvervigt», i figurlig mening, samt »begrunda», »betrakta», »öfver-tänka» och bör ej gärna användas i bet. »hafva öfvervigt» i dessa ords egentliga mening.
Öka får ej nyttjas i bet. »öka (höja) priset på» (»öka smöret»).
142. Om ordföljd och sats-följd.
Vid all satsbildning bör man noga tillse, att satser och satsdelar komma i rätt ordning, så att meningen blir otvetydig, lättfattlig och okonstlad samt ordställningen fri från missljud. Hithörande del af grammatikan är både vigtig och svår. Riktig ordföljd och satsföljd är ett af de allra förnämsta vilko-ren för framställningens tydlighet och skönhet. Några hufvud-regler meddelas här.
1. Afvik aldrig onödigtvis från det vårdade samtalsspråkets ordföljd och satsföljd!
2. I ålderdomlig och poetisk stil sättas possessiva pronomina ej sällan efter hufvudordet. Så stundom äfven andra pronomina samt adjektiv, participier och räkneord. Ex. Fader vår (jfr Lat. »Pater noster». It. »Padre nostro», Nyisl. »Fadir vor», T. »Väter unser»). »Jag lopp ifrån gettren och moder min». (Geijer.) »Och mäktiga gestalter gå. Med bälten gula, rockar blå, I af-tonrodna'n upp och neder». (Tegnér.) »De svartalf er hånande. De sejdqvinnor leda. De stigmän blodiga Kringsmyga trygga». (G. L. Silfverstolpe.) Hon väntade i dagar tre.
Jämväl i hvardagsspråket få possessivpronomina samt genitiverna hans, hennes och deras i vissa uttryck plats efter hufvudordet; men i allmänhet taget
torde det fà anses vänligare och
y
