Sida 30
- 24 -
miljenamnen Lindh, Stdenbladh, Törnebladh o. d.
Anm. 4. Guld har biformen gulL Gyllene användes oftare än gyldene. — Mun är vanligare än mund.
Anm. 5. Formen äldst är lämpligare än älst (jfr äldre och ålder).
Anm. 6. Numera skrifves bort (af böra), emellertid, fom och forna, fänrik, Henrik, hällre (hellre), hälst (helst), killing (men kid och kidla), kungöra, kunskap, mellerst, minska, minst (å^x-emot alltid mindre), orsak, senare, senast, sist, (på) sistone, stanna, sto (neutr.), tusen, åtminstone, ökänd i st. f. de fordom nyttjade »bordt» (till skilnad från adv. bort), »emedlertid», »forden» och »fordna», »fändrik», »Hendrik» (»Hindrik»), »häldre» (»hel dre»), »häldst» (»heldst»), »kidling», »kundgöra», »kundskap», »medlerst», »mindska», »mindst», »ordsak», »sednare», »sednast», »sidst», (på) »sidstone», »stadna», »stod», »tusend», »åtmindstone», »ödkänd». Deremot skrifves fcZät^-ning, ehuru uttalet är »klänning».
Anm. 7. Enligt anvisning af Rydqvist (Histor. språkf. s. 14 o. Sv. spr. 1. II. 630) nyttjas nu formen länstol (T. »lehnstuhl») allmänt i st. f. den förut brukliga ländstol, som utgör en folk-etymologisk anslutning till länd och väl skulle kunna försvaras, i synnerhet som uttalet lännstol alltjämt synes hålla i sig.
Anm. 8. Utom i enstaka person- och ortnamn: Linnström, Ryberg, Staber g; Älfuesta, Ba
lingsta, Hufvesta m. fl., har talspråkets böjelse att utelemna d i slutet af och inuti ord och att assimilera det med föregående eller efterföljande konsonant (I, n, s) icke i nyare tider gjort någia nämnvärda framsteg i riksspråket. Man måste skrifva blad, blod, bod, brådska, goda^ grand, grind, hund, ledsen, ord, rodna, röda, sand, skuld, stad, vild, icke »bla», »bio», »bo», »bråska», »goa», »grann», »griun», »hunn», »lessen», »or», »ronna», »roa», »skull» o. s. v., men väl för — skull (prepos.), förvilla (jfr för-vilda), husvill, rådvill, villebråd, villhjerna, villsam o. s. v. — Från språkets äldre skeden qvar-stå flere dylika uteslutningar och assimilationer. Jfr Anm. 6.
Anm. 9. Gorå och gårdvar torde, enligt uttalet, böra föredragas framför »godrå» och »gård-vard». Deremot måste vårdtecken (= minnestecken) brukas i st. f. det i samma betydelse stundom nyttjade »vårtecken» (jfr vårtecken, af vår och tecken).
Anm. 10. Jämte bråddjup, bråddöd. Gud bevars (Gud bevare oss), guddotter, gudfader (-far), gudmoder (-mor), gudsyster, gud-nås (gud nås, Gud nåde oss) brukas, särdeles i hvardagsspråket, brådjup, brådöd, gubevars, gu-dotter, guffar, gumor (icke »gummor»), gusyster, gunås,
19« F betecknar dels /, dels v, i^^-ljudet skrifves
1. Med /.
a, I början af svenska ord, t. ex. fjäder, flit, fråga,
b. Före s och t, när den före-
