Sida 42
- 36 -
Uppsala), Upmark, men upp, uppgå, uppsvear, Uppåkra samt väppling, som dock stundom skrifves och uttalas väpling.
Anm. 1. Discipel oahmultipel uttalas med långt |?-ljud, men skrifvas med enkelt p, .
A n m. 2. Fordom insköts ofta ett p mellan m och n (»hampn», »nampn» o. s. v.).
Anm. 3. I namnen Psarski, Psilander och Psilanderskjöld samt i orden psalm, psalmist, psalmodi, psalmodikon och psal-tare är p merendels stumt. — I pseudonym, psykolog, psykologisk m. fl. d. uttalas nämnda bokstaf.
28. Q nyttjas före v (och u) såsom tecken för Ä;-ljudet. Se K. (23. 2).
29. B betecknar r-ljudet. Framför d. I, n, s och t har det dock vanligen ett sådant uttal, att rd, rl, rn, rs och rt snarare kunna betraktas som särskilda modifikationer af de enkla ljuden d, I, n, s och t än som verkliga ljudförbindelser.
Anm. Skorming uppkommer genom vissa egendomliga sätt att uttala r. Det renaste r-ljudet är det, som frambringas, om man låter »tungspetsen dallra mot framtändernas rot eller tandkött».
Ä-ljudet tecknas med r, t; ex. rad, vrå, barr, torrt, skorming, skurning, utom i några få namn, der det tecknas med rh, t. ex. Rhen, Rhodus, Rhone; Rhodin, Rhyzelius, Arrhenius. Deremot är det numera nästan allmänt brukligt att skrifva rabarber, rapsodi, rapsodisk, retor, retorik.
reumatism {röjmatism), romb,rom-boid, rytm, rytmisk, diarré, katarr, myrra o. s. v. i stället för »rhabarber», »rhapsodi», »rhetor», »rheumatism», »rhomb», »rhj^tm», »diarrhé», »katarrh» o. s. v.
Anm. 1. Man skrifver bort (adv.), kort (adj.), skorsten, torka, tvärs, tvärt (adv.) med ett r, men torrt (af .torr) med två r.
Anm. 2. Att sätta I i st. f. rd i orden bord, garde, gård, gärde, jord, ovårdig, vårda sig om o. d., således »bol», »gale», »gål» o. s. v., tillhör vissa landskapsmål^ men icke riksspråket. Bättre är ock att säga färdknäpp än »fälknäpp». Deremot måste formerna kin håle (i st. f. »hårde»), i fjol (jämte i fjor), svål (Isl. »svörÖr»), utböling {^Åmie utbörding), vulen (jämte vuren = vorden) och vålnad (för »vårdnad») m. .fl. anses tillhöra riksspråket.
Anm. 3. Enkannerlig och evinnerlig torde vara bättre än enkannelig och evinnelig. Jfr sannerligen, visserligen o. d. — Perlemo och ^erlemor nj^ttjas om hvarandra. Det förra må föredragas.
Anm. 4. Ett stumt r förekommer i slutet af många i svenskan nyttjade franska ord, bl. a. atelier, chiffonnier, diner, portier; Bonnier, Verdier.
80. S betecknas
1. Med s, i svenska ord och många försvenskade låneord, t. ex. ask, sal, hvass, neutr. hvasst, hvässa, imperf. hvässade 1. hvässte, hyste, kysste, lyste (af lysa), instans (Fr. »instance»).
