Sida 126
utan skada för tydligheten — i många fall utelemnas, när det är omedelbart eller medelbart objekt äfvensom då en till detsamma hörande preposition står i slutet af satsen. Ex. »Det korn I laden i jorden neder I gyllne skördar skall spira opp». (Wallin). »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåte dem oss skyldiga äro». De gåtor Arvid i går grubblade på har han i dag fått lösta. Den bok jag nu läser i är rolig.
Oriktigt är deremot att i dylika fall utelemna både relativet och prepositionen. I st. f. »Hvarje jesuit ställes på den plats han bäst kan gagna» bör det heta . .. på den plats, der han . . . eller . . . å den plats, på hvilken ... I st. f. »Sjön hade utslagit luckorna på den sidan de drunknande flöto» skrifve man — på den sida, der de drunknande flöto eller . . . å den sida, på hvilken .. .
5. När två relativbisatser följa på hvarandra i samordnad ställning, går det mycket väl an att utelemna relativet i den förra satsen och utsätta det i den senare. Ex. Den hustru han ut-korat och hvilken han så högt älskade är nu död.
Dervid undvike man dock omsorgsfullt att nyttja relativpronomen så, att det på en gång betecknar olika beståndsdelar af en sats eller period. I följande mening: »Ingenting kunde locka honom bort från det yrke, som han af fritt beslut valt och utgjorde hans glädje», är som först
objekt till vilja och sedan subjekt till utgöra. I dylika fall måste pronomen upprepas.
6. Då ett relativ är subjekt eller objekt, kan det som eller hvilket som utbytas mot hvad som eller hvad. Ex. Aæel säger alltid hvad som faller honom in. Gör hvad (= det, som) du anser nyttigast!
101. Obestämda pronomina.
1. Pluralerna alla, andra, dylika, egna, inga, många, några, sjelfva, somliga och sådana böra, hvad böjningsändelserna angår, behandlas som adjektiv och derför alltid hafva ändeisen -a, när intet bestämningsord föregår. Ex. Alla grannarna hafva rest bort. Somliga återkomma i morgon, andra om ett par dagar, men några icke förrän i nästa månad. Deremot i mask.: de andre, de sjelfve, sina egne, hans egne söner eller de andra, de sjelfva, sina egna, hans egna . söner. Jfr 89. 2. o. 98. 5.
2. En, pl. ena, förekommer, stundom i betydelsen »någon», »några». Genitiven ens supplerar i viss mån den felande genitiven ^ af pron. man.'^ Ex. Man vet inte . hvad soni^kdn hända en. Det är ena (riktiga) stackare. Det är ens eget fel, om sådant händer.
Anm. En nyttjas jämväl som adverb i betydelsen »omkring», »vid pass». Ex. Der var väl en tretti persotier. — Sammanställ-S ningar sådana som »Der var väl en två, tre hundra personer» j böra naturligtvis undvikas. \
3. Ingen har i neutr. sing. formen intet, och i hvardagssprå-
