Sida 128
e. Desao är dat. sing. neutr. 4if det forna deraonetrativprono-men, som motsvarar denne. Se t. ex. Matt. 22. 39.
f. Ty och dy (»för ty», »icke för ty», »i ty fall», »ty värr»; »dylik», »dymedelst») äro dat. sing. neutr., och -dera (i »bådadera», »bäggedera», »endera», »hvar-dera», »hvilkendera», »ingendera» och »någondera») genit. plur. af det gamla demonstrativpronomen, flom motsvarar den.
g. Hin var fordom ett demon-etrativpronomen, hvilket såsom sådant nu endast bi-ukas i enstaka uttryck (»hinsidan», »hin håle», »hin onde»), men som gifvit upp-hof till den vanliga slutartikeln.
h. Ho (nom. sing. mask.), hvem? och hvi (egentligen dat. «ing. neutr.), hvarför?, äro ålderdomliga former af frågepro-nomina.
i. Hvem är ursprungligen en dativform. Dess användning som nominativ, om personer, »vann helgd af den vittra skolan i Gustaf III:s tid», och då uppkom jämväl den goda och fullt användbara genitiven hvems.
j. Hvar, som i forna tider var frågepronomen, men nu är obestämdt pronomen, behåller sin gamla dat. sing. mask. i uttrycket hvarjom och enom och har i några talesätt ännu gen. -8 i attributställning. Ex. Han går för hvars mans dörr. Det är i hvars mans mun. Till hvars och ens nytta.
k. Somt är neutr. af det gamla »sumer», någon, af hvilket äfven
plur. »somma», somliga, qvarlef-ver i landskapsmålen.
1. Någor är nom. sing., motsvarande det nysvenska någon (jfr någorlundc^. Se t. ex. 6. Moseb. 19. 11.
/ m. Annor, är en femininform, /motsvarande annan. Maskul. hette fordom annar. Annars förekommer i gammalsvenskan som genitiv till annar (se t. ex. Salomos ordspr. 25. 9), men brukas nu endast adverbielt i bet. »eljest».
n. Om all (alls, allom, allo, allra, aller), någon och ingen se 91. c—f.
104. Af de latinska pronomina nyttjas stundom som låneord bl. a. ego, jag (alter ego, andra jag, ställföreträdare; jfr egoism, sjelfviskhet); tibi, »åt dig», din skål; mèo (dat. sing. mask. o. neutr. af meus), min, mitt (meo vöto, med min röst); tüus, din (jämte en deraf på skämt bildad superlativ: tu^s-simus); Mc, h
