Sida 133
- 127 -
fallerh (1 Kon. 10. 12). Och hos Tegnér: »Forsete, Balders höge son. Har hört min ed. Och om jag viker derifrån Slå han mig ned»; »Frid och salighet ske huset!»; »Så länge jorden gör ännu sin dans kring solen . . Så länge, Nore, vårt förbund bestå!» Jfr äfven Nya psalmb. 204. 5; 419. 2.
109. Imperfektum och snpi-nnm. Verb, som i presens ind. hafva ändeisen -or och i impe-rativus -a, böra i imperfektum och supinum hafva -ade och -at. Alltså: ropa, ar, -ade, -at* På samma sätt verben ana, bruka, dela, koka, låna, löna, mana, skapa, spela, svara, tappa (förlora), öka m. fl. — Verb, som uti imperf. hafva -de eller -te, hafva supinum på -t (icke på -it): böja, böjde, böjt (icke »böjit»), köpa, köpte, köpt (icke »köpit»). På samma sätt fästa, gifta, mista m. fl.
I dessa afseenden förekomma dock äfven i vårdadt språk åtskilliga afvikelser.
Anm. Imperfekt- och supinformer på -a, t. ex. »kaüa», »ropa», för kallade, kallat och ropade, ropat, tillhöra vissa dialekter och förekomma stundom i skrift, t. ex. i gamla folkvisor och hos Bellman; men i riksspråket, såväl i skrift som i tal^ måste de betraktas såsom otill-låtna.
110. Snpinnm. »Intill senare hälften af förra årh. var supinum i svenskan ingenting annat än neutr. af partic. preter.» (Rydqvist). Först långt fram på 1800-
talet vans stadga i detta afseende. Tegnér skref 1804: »Säll den . . . som ser ... sitt eget bord af barns och makas krets omslut}/», och ännu 1825: »De [gudarna] se i hjertats lönhvalf, fast det är slutit. Och långa år få gälda hvad stunden brutit». Jfr 3:dje strofen från slutet i »Dödens ängel» af Wallin (»Det är försvunnit . . . tro, som vun-mt») samt Nya psalmb. 45. 4.^ 253. 1. o. 306. 2.
Nu för tiden betraktas det som ett stort fel att förvexla ifrågavarande former.
Supinum nyttjas endast för att tillsammans med verbet hafva bilda de sammansatta formerna i perfektum, t. ex. har talat och talats, plusqvamperfektum: hade talat och talats, futurum exaktum: skall hafva talat och talats, samt futurum exaktum preteriti: han skulle hafva talat (om han icke varit hes).
Perfektum participium nyttjas 1. såsom adjektiv: slipadt glas, stulet gods, och 2. för att till--sammans med varda, blifva och vara bilda sammansatta tempus: det vardt afgjordt; silfret har blifvit stulet; det är beslutadt^
Anm. 1. Har, hade och hafva utelemnas ofta i tempora, som bildas af supinum. Ex. Den jag^ (har) talat med. Sedan jag (hade} talat med honom, gick jag min väg. Han skulle (hafva) skrifvit.
Anm. 2. De verb af 2:dra konj., hvilkas stam slutas på d — blöda, breda, föda, glädja^ hända, kläda, leda, lända, råda, smida, späda, atädja, stödja,^
