Sida 118
Sölvesborg
Sökljus, ett vanligen i jämn rörelse, med riktning mot horisonten, varande, mer eller mindre koncentreradt ljusknippe från en (elektrisk) strålkastare. H. W—l.
Sökvabäck (fnod. Sökkvabekkr) gudinnan Sagas (se d. o.) boning.
Söl, bot. Se Island, sp. 928, och Rhodymenia.
Sölen, norskt fjällparti i Alvdals (förr Lille-Elvedalens) härad, Hedemarkens amt, med topparna Storsölen l. Sölenkletten (1,825 m.) samt, s. ö. därom, Storhögda (1,512 m.) och Nehatten (1,605 m.). I grannhäradet Övre Rendal reser sig Rendalssölen (se Rendalen). K. V. H.
Sölenkletten, bergstopp. Se Sölen.
Sölensjöen, en 21,5 kvkm. stor, 13,5 km. lång sjö, 685 m. ö. h., i Hedemarkens amt, Norge, afflyter genom Sölna elv till den endast 3 km. aflägsna Trysilelven (Klarälfven). K. V. H.
Sölfskatten, kam. Se Prästernas utlagor och Silfverskatt.
Sölfverarm, Paul Adolf, sjömilitär, f. 27 nov. 1769 i Finland, d. 3 aug. 1820 i Stockholm, antogs 1788 i krigstjänst, blef 1789 löjtnant och 1801 kapten i arméns flotta samt utmärkte sig som sådan mycket i striderna i finska skärgården 1808, särskildt vid Sandöström (se d. o.), där hans manövrer voro "de mest utmärkta, som någonsin blifvit utförda af skärgårdsfartyg". S. blef major i arméns flotta 1809 och erhöll öfverstelöjtnants karaktär 1815. Han är besjungen af Oskar Fredrik.
Sölfverberg, Sven Larsson, mekaniker, f. 12 april 1653 i Nyköping, d. 7 aug. 1727 i Stockholm, hette före adlandet Brun, studerade styckgjutarkonsten i Norge och Danmark samt begaf sig därefter till England, hvarest han bl. a. uppfann en egen behandlingsmetod för gjutstyckens temperering. Efter att äfven med utmärkelse ha tjänat vid holländska armén, där han införde bruket af bleckpontoner för hastig broslagning, kallades S. af Ludvig XIV till Frankrike för att utföra vattenledningar m. fl. ingenjörsarbeten. På Karl XI:s uppmaning gick han i svensk tjänst. Hemkommen till Sverige, utnämndes han 1683 till kapten-mekanikus vid Fortifikationen och adlades 1687 med namnet S. I sitt fädernesland var han verksam inom flera grenar, särskildt inom bergsmekaniken (1684 fick han privilegium på vattenkonsters inrättande i bergslagerna) samt tjänstgjorde f. ö. under hela tiden vid Fortifikationen. 1721 tog han afsked med överstelöjtnants titel. (L. W:son M.)
Sölfverhielm. Se Silfverhielm.
Sölfwerskiöld. Se Silfverskiöld.
Sölgrop, jaktv., grund vattensamling, hvari hjortdjur och vildsvin bada och söka svalka ("söla sig") under varma sommardagar. G. G.
Sölja. 1. Spänne, som består af en vanligen fyrkantig ram med vidfäst kort nål (torn l. torne) samt är anbragt vid ena ändan af en rem, så att den andra med hål försedda remändan kan dras igenom ramen och fästas medelst tornen. (Ringformiga lösa spännen kallas i Norge "söljer"; jfr fig. 8 till art. Norsk konst.) — 2. Arkeol. Liknande spänne med rund, oval eller fyrkantig ram och ofta med ett vid ramen fäst rembeslag (en vanligen dubbelböjd metallplåt af olika form, i hvilken remmen instickes). Är ramen rund och sluten, kallas söljan ringsölja, stundom ringspänne, hvilket namn dock af somliga arkeologer brukar reserveras för större spännen med ej sluten ram och stundom mera oval form. (Se f. ö. fig. 1—3) — 3. Ridk. Se Sadel, sp. 314. 2. T. J. A.
Fig. 1. Bronssölja från "romerska järnåldern" i Norden. (Gottland.)
Fig. 2. Bronssölja med rembeslag, från folkvandringstiden. (Gottland.)
Fig. 3. Bronssölja från vikingatiden, med rembeslag. (Småland.)
Sölleröd, socken i nordöstra delen af Själland, 17 km. n. v. om Köpenhamn. 5,600 inv. (1911). S. är vackert beläget vid Sundet och fylldt af skogar. De forna byarna äro nu delvis förvandlade till villasamhällen. Socknen omfattar Holte, Skodsborg och Vedbæk samt genomskäres sedan 1900 af järnvägen Lyngby—Vedbæk. E. Ebg.
Sölling, Peter Norden, norsk-dansk sjömilitär, f. 1758 i Kristiansand, d. 1827, sedan 1812 kommendör, inlade utomordentlig förtjänst genom sitt arbete på att skaffa fiskarbefolkningen och lotsarna i Norge däckade båtar af god konstruktion i st. f. de gammaldags öppna och farliga farkosterna. Se Thora Hanson, "En nations velgjörer: P. N. S." (1900). K. V. H.
Sölvad, fisk. Se Grundvad.
Sölve, konung. Se Solve.
Sölver, Ane Dorothea. Se Liebe.
Sölwersparre. Se Silfversparre.
Sölvesborg, stapelstad i Blekinge län, ligger i landskapets västra del, på västra sidan af Listerslandet, helt nära skånska gränsen, vid västra stranden af en vik af Hanöbukten. Stadens hela område utgöres af 798 har (hvaraf 5 har vatten), men däraf äro endast 36,5 har intagna i den ännu gällande stadsplanen. Förslag till en ny sådan är emellertid utarbetadt och beroende på K. M:ts pröfning. Vinner detta förslag stadfästelse, komma gränserna för själfva stadsplanen att omsluta ett område af 104,5 har. Folkmängden, som 1805 var endast 707 pers., växte länge mycket långsamt, och ännu 1890 var den endast 1,531 pers., men har sedan ökats raskare än i andra länets städer samt
Källa: Project Runeberg ·
