Sida 651
Tibetanska språket och litteraturen
1863—68 arbetade i hemlighet punditer (se Pundit), främst Naing Singh, i T. Under senare tid ha ryssar (Przjevalskij, Roborovskij), amerikanare (Rockhill) och engelsmän (Ryder-Rawling 1904—05, Longstaff och Shering 1905) samt svensken Sven Hedin (se d. o.) besökt T. Hedins viktigaste arbeten öfver T. är "Scientific results of a journey in Central Asia" (1899—1902) samt "Southern Tibet" (1918; om detta verk se Transhimalaya). Af stor politisk betydelse var den engelska militärexpeditionen till Lhasa 1904 under befäl af Younghusband. H. A—nn.
Tibet, ett fint kypradt kamgarnstyg i fyrskaftad bindning med inslagen synliga öfver tre varptrådar och bundna vid hvarje fjärde. Används till damklänningar. Jfr Merino 4. G. A. W.
Tibetan, invånare i landområdet Tibet (se d. o.).
Tibetanska språket och litteraturen. Alla i Tibet talade språk med undantag af sokpa, som tillhör de mongoliska språken, och gyarung, som är kinesiskt, höra till tibeto-burmanska språkfamiljen (se d. o.) af de s. k. monosyllabiska språken. — Tibetanskans inhemska namn är Bod-skad [utt. bhö-kä], "Bods l. Tibets språk"; dialekter kallas pál-skad [phal-kä], "vulgärt språk" i motsättning till rje-sa, "städadt eller vördsamt tal", och ch'os-skad, "bokspråk", det litterära idiom, hvari de heliga skrifterna och andra klassiska verk äro affattade. T. omfattar tre dialektgrupper: 1) den västra i prov. Ngari (Nari) och Khorsum i Stor-Tibet, samt i Baltistan, Lahul, Ladak och Kashmir, d. v. s. det under Kashmir lydande Lilla Tibet; 2) den centrala i prov. Gtsang (Tsang) och Dbus (Y) med hufvudstaden Lhasa; 3) den östra i prov. Khams (Khamdo). Härtill komma smärre dialektgrupper från Himalayas gränstrakter och utom-tibetanska stater, t. ex. i Kunawar, Bashahr, Garhwal, Kumaon, Nepal, Sikkim, Bhutan, alla närmast hörande till den centrala gruppen. Tapka l. tawang i Assam synes bilda öfvergång mellan den centrala gruppen och sifan-dialekterna vid kinesiska gränsen. På norra gränsen till Turkestan talas de nomadiska hor-pa-stammarnas idiom. Antalet af tibetanskt idiom talande torde närma sig 8 mill., medan de egentlige tibetanerna icke torde vara mera än omkr. 3 mill. — Den västra dialektgruppen är den ålderdomligaste och närmar sig sålunda skriftspråket; den centrala gruppen representeras genom riksl. talspråket i Lhasa. — Skriftspråket härstammar i den genom skriften kännetecknade ålderdomliga formen från 600-talet, då bokstafsskriften infördes från Indien och anpassades för det dåv. tibetanska språkets ljudbestånd med buddistiska munkars hjälp af en tibetansk minister Thonmi. Alfabetet, en afart af den vanligaste indiska brahmi-skriften, devanagari, består af en del sammansatta tecken och omkr. 35 bokstäfver ordnade som i sanskrit och skrifves från v. till h. Alla ord skrifvas tillsammans, men hvarje stafvelse skiljes från den efterföljande med en punkt. Däraf olika meningar om orduppdelningen. Vokaltecken finnas för a, e, i, o, u; konsonanter att uttala med a-vokal, då intet annat vokaltecken är därmed — på diakritiskt sätt — förbundet, äro k, kh, g, n̄ (ng); č (tj l. tʃ), čh (tjh l. tʃh), ǰ (dj l. dž), ñ (nj); t, th, d, n; p, ph, b, m; ts, tsh, dz; w, zh, z, ’h, y, r, l, sh, s. h. De sanskritiska s. k. cerebralerna (lingvalerna) betecknas med t, th, d, n, sh omvända. Synnerligen starkt i ögonen fallande i skriftspråket är den stora mängd stumma konsonanttecken och hopningar af sådana, hvilka icke uttalas alls eller ha väsentligen annat uttal, än det ursprungliga tecknet anger. Detta måste i främsta rummet betecknas som konservativ stafning, konservativare än i hvarje annat kändt skriftspråk (engelskan icke undantagen). Det bestående stafningssättet måste i stort sedt betraktas som fonetisk beteckning för språket, sådant det ljöd på 600-talet, då skriften infördes. Skillnaden mellan skrifsättet och det nuv. uttalet betecknar sålunda de förändringar i fonetiskt hänseende, som språket undergått till våra dagar. I själfva verket öfverensstämmer den västra dialektgruppen, som uppenbarligen representerar en ålderdomligare ståndpunkt, närmare med skriften än de öfriga. I vissa fall synas emellertid icke tecknen ha haft adekvat eller något värde alls; man antar i sådana fall, att sådana bokstäfver äro tillsatta af buddisterna för att ge orden ett sanskritliknande utseende (t. ex. rgyal, uttaladt djal, "konung", under antagande att det sammanhänger med eller borde likna sanskr. raja, "konung"). I hvilken utsträckning uttalet skiljer sig från det traditionella stafsättet, må belysas af exempel som provinsnamnet Dbus uttaladt U eller Ui; bstan-hgyur utt. tandjur, bkah-hgyur utt. kandjur; dgra utt. da; orden rka, dkah, bkah, bska uttalas alla som ka; endast stafningen anger sålunda det etymologiska värdet och (den ursprungliga) betydelsen. De viktigaste uttalsreglerna äro: 1) af två eller flera konsonanter i början af en stafvelse uttalas blott den sista och ofta med fonetisk förändring, af flera i slutet blott den första; 2) gutturaler och labialer med j bli palataliserade dentaler: kj pj bli č, gj bj bli ǰ, mj blir nj o. s. v.; 3) gutturaler, dentaler, labialer med r bli supradentaler: kr, tr pr bli ṭ, gr, dr, br bli ḍ, sr, šr, hr bli š o. s. v.; 4) a, o, u framför d, n, l och efter j uttalas som ä, ö, ü, och -as, -os, -us i slutet öfvergå till ai, oi, ui (eller ä, ö, ü); 5) g, d, b i ordslut bli k, p, t. Sålunda uttalas bla-ma, "präst", la-ma; rgjal-po, "konung", jäl-po; brjod, "tal", jöt; dpja, "skatt", ča; hbras-bu, "frukt", ḍä-bu; spra l. spreu, "apa", deu, ṭeu. Rörande det grammatiska systemet må följande anföras. Nomen utmärkes ofta med ett särskildt suffix: pa (po), ba (bo), ma (mo), som eg. betecknar agent, t. ex. čú, "vatten", čú-pa, "vattenbärare", men då ma (mo) i motsats till de öfriga därjämte betecknar kvinnligt kön, anses dessa suffix som ett slags artikel eller genusmärke, hvilka eljest saknas i språket, t. ex. bód-pa, "tibetan", bód-ma, "tibetanska"; mí-bo, "man", mí-mo, "kvinna"; kasus hos nomina och pronomina äro 8, hvaraf nom., ack. och vok. icke ha särskild beteckning, endast framgå ur ordföljden (subj. — obj. — verb); de öfriga kasus uttryckas medelst suffix eller partiklar, lika för sing. och plur. Plur. uttryckes genom särskilda suffix: rnams (utt. nam) och dag eller čag, som inskjutas före kasusändelserna, t. ex.: sangs rgyas (utt. sang-djä, "Buddha"), dat. sing. sangs rgyas la, dat. plur. sangs rgyas rnams la. Vid flera substantiv i samma ställning, eller då subst. bestämmes af ett (alltid
Källa: Project Runeberg ·
