Sida 593
Thomasius, Gottfried
uppbyggelselitteraturens historia enastående sätt, blifvit en hela kristenhetens gemensamma egendom, och utom bibeln lär ingen bok ha utkommit i så många upplagor och öfversatts till så många olika språk som den. — Emellertid är T:s författarskap till denna skrift långtifrån oomtvistadt. I de olika handskrifterna nämnes vid sidan af T. en hel rad (enligt en uppgift 35) medeltida män som skriftens författare. Därtill kommer, att de fyra böcker, af hvilka arbetet består, ha ganska löst sammanhang med hvarandra och i olika handskrifter uppträda i olika ordning. Dessa omständigheter ha gett anledning till en genom århundraden fortsatt, ännu ej till definitivt resultat förd, vetenskaplig strid, i hvilken, vid sidan af de sakliga argumenten, intresset från de olika ordenssamfundens o. s. v. sida att tillegna sig äran af skriftens tillkomst, förvillande spelat in. Näst T. nämnes oftast i handskrifterna en Gerson eller Gersen som författare. Detta har å ena sidan ledt till antagandet, att skriften skulle vara ett verk af den berömde Paris-kanslern J. Gerson (se d. o.), och å andra sidan gett anledning till en särskildt från benediktinhåll envist förfäktad hypotes, att skriften skulle härröra från en eljest okänd italiensk benediktinabbot, Giovanni Gersen i Vercelli. Numera torde man vara tämligen ense därom att, om skriften öfver hufvud skall knytas till något bestämdt författarnamn, endast T. kan komma i fråga. Ovisst är däremot alltjämt, huruvida och i hvilken mån denne är att betrakta som författare i egentlig mening eller som afskrifvare och bearbetare af en äldre, anonym skrift eller, snarare, af flera sådana skrifter. Den äldsta svenska öfv. af "De imitatione Christi" trvcktes under titeln "Christi efterföljelse och All werldzens fåfängheetz föracht" i Stockholm 1663; bland öfversättare må nämnas L. J. Preutz (1663; 6:e uppl. 1818), J. V. Liliestråle (1798), O. Carling (1827; 9:e uppl. 1879), J. M. Lindblad (1854; 5:e uppl. 1874), G. V. von Zweigbergk (1856; 4:e uppl. 1879), E. Bergman (1879; 5:e uppl. 1895), K. R. E. Bergquist (1881), E. Evers (1896), Fr. Sandberg (1902); utan öfversättarens namn trycktes öfv. 1708 och 1828; ett sammandrag ur flera af T:s smärre arbeten, "Den lilla Kempis", utgafs 1744 och har sedan utgått i 8 uppl. (1825), hvarjämte flera andra bearbetningar under samma titel utkommit. Jfr G. H. Hirsche, "Prolegomena zu einer neuen ausgabe der Imitatio" (3 bd, 1874 o. f.). E. Bg.
Thomas Aquinas. Se Tomas från Aquino.
Thomas-fosfat. Se Thomas-slagg.
Thomasius (Tommasi, Tomasi), Giuseppe Maria, italiensk kardinal, f. 1649 i Alicata på Sicilien, d. 1713 i Rom, teatinmunk, kardinal 1712, inlade stor förtjänst om den äldre latinska liturgiens historia. Hans samlade arbeten utgåfvos 1747—69 i 11 bd af Vezzosi. 1803 blef han förklarad "salig".
Thomasius. 1. Christian T., tysk filosof och naturrättslärare, f. 1655 i Leipzig, d. 1728 i Halle, juris doktor i Frankfurt a. d. O. 1678, höll föreläsningar sedan 1688 i Leipzig, sedan 1690 i Halle, vid hvars delvis under hans medverkan skapade universitet han 1694 blef professor i juridik. T. är en af förgångsmännen för den tyska upplysningen och inlade stora förtjänster om den tyska kulturen genom den frimodighet, med hvilken han uppträdde mot häxförföljelserna och tortyren och för vetenskapens och trons frihet. Han såg vetenskapens hufvuduppgift i att skingra vidskepelsen och sprida upplysning samt var den förste, som vid ett tyskt universitet höll föreläsningar på modersmålet (första gången 1688), liksom han ock genom sina på tyska författade skrifter bröt väg för en tysk filosofisk terminologi. Men innehållet i sin filosofi hämtade han okritiskt från det hvardagliga förnuftet. I sina religiösa åsikter närmade han sig mysticismen och pietismen. Som naturrättslärare är han påverkad af Grotius och Pufendorf. Rätten är ett villkor för människans lycka i samhällslifvet, och naturrätten har Gud skrifvit i människans hjärta. Af hans många skrifter må nämnas Einleitung zur vernunftlehre (1691), Einleitung in die sittenlehre (1692), Ausübung der sittenlehre (1696), Fundamenta iuris naturæ et gentium (1705), Ausübung der vernunftlehre (1710) m. fl. T. utgaf de första vetenskapliga tidskrifterna på tyska språket, "Teutsche monate" och "Geschichte der weisheit und torheit". Jfr Nicoladoni, "Chr. T." (1888).
2. Gottfried T., den föregåendes ättling, luthersk teolog, f. 26 juli 1802 i Egenhausen, Bajern, d. 24 jan. 1875 i Erlangen, studerade 1821—25 teologi i Erlangen, Halle och Berlin, blef efter några års verksamhet som landtpräst tredje pastor i Nürnberg 1829 och professor i dogmatik i Erlangen 1842. Där framstod han, vid sidan af v. Hofmann, v. Frank m. fl., som en af de mest betydande representanterna för den af den s. k. Erlangenteologien företrädda moderat konfessionella riktningen (se Dogmatik) med dess sträfvan att, enligt Hofmanns ord, "lära den gamla sanningen i nya former", d. v. s. att, utan att förfalla till en mekanisk repristination, oafkortadt häfda den lutherska bekännelsens religiösa betydelse. I originalitet var T. visserligen Hofmann och i systematisk kraft Frank underlägsen, men genom sin sällsynt harmoniska personlighet, sin, i tal och skrift bevisade, klara framställningskonst och grundligheten i sin lärdom utöfvade han både som vetenskapsman och lärare samt, ej minst, som predikant mycket stort inflytande. Som systematiker inriktade han sina forskningar i främsta rummet på det kristologiska problemet, där han är en af hufvudrepresentanterna för den moderna s. k. kenosisteorien (se Förnedring, Kristi, och Kristologi, sp. 1460). Sin största vetenskapliga betydelse har han kanske dock vunnit genom sina dogmhistoriska forskningar och den belysning, som han från sin konfessionella ståndpunkt gett åt den dogmhistoriska utvecklingen (se Dogmhistoria). Hans båda hufvudarbeten äro Christi person und werk (3 bd, 1852—61; 3:e uppl., i 2 bd, 1886—88) och Die christliche dogmengeschichte (bd I, 1874;
Källa: Project Runeberg ·
