Sida 278
Tauchnitz, Karl Christoph Traugott
Värmlands regemente, 17/5 adjutant vid von Blixenska regementet i Stralsund och 1776 löjtnant vid Dalregementet, men tog 1779 afsked från krigstjänsten för att bli präst. Detta steg behagade i hög grad Gustaf III, hvilken önskade att liksom de franske konungarna erhålla hofpräster af hög börd, och T. blef också redan 1780, innan han prästvigts, utnämnd till kungl. hofpredikant och efter sin prästvigning s. å. 24 okt. befordrad till öfverhofpredikant och konungens biktfader. Följande år erhöll han Lofö pastorat samt utnämndes till pastor primarius i Stockholm, och 1783 skapade konungen för hans räkning ordensbiskopsämbetet, hvarmed förenades en viss uppsikt öfver hospital och barnhus. Under Gustaf III:s besök i Rom 1784 ditkallades T., enligt hvad ryktet ville veta, för att hjälpa konungen att åstadkomma en liturgi à la Johan III, men i verkligheten blott för att påskdagen ge konungen nattvarden i det lutherska kapell, som påfven till tack för den i Sverige åt katoliker beviljade religionsfriheten låtit Gustaf III inrätta åt sig i själfva Rom. Återkommen hem, fick T. utbyta Lofö mot Bromma pastorat.
12. Karl Evert Bernhard T., friherre, brorsons sonson till T. 10, arkivman, urkundsutgifvare, f. 4 mars 1834 på Lidhem, Väckelsångs socken, Kronobergs län, d. 10 nov. 1917 i Växjö, blef student i Uppsala 1852, aflade kansliexamen 1857 och ingick 1858 som e. o. amanuens i Riksarkivet, där han avancerade till arkivarie 1884 och hvarifrån han tog afsked 1899. T. utgaf förtjänstfullt "Ridderskapets och adelns riksdagsprotokoll" för tiden 1645—50 (5 dlr, 1871—86) samt uppgjorde förteckningar öfver större delen af i Riksarkivet förvarade ministeriella handlingar (tr. i "Meddelanden från Sv. riksarkivet", I—III) och (tills. med S. Bergh) dess samling af originaltraktater (ibid. IV, 1891—96). Därjämte publicerade han "Svenska beskickningars berättelser om främmande makter år 1793" (1. Preussen. 2. Polen, 1893) och "Berättelse om Nordamerikas förenta stater 1784 af frih. S. G. Hermelin" (1894). T. invaldes 1893 i Vitt. hist. o. ant. akad., men tog aldrig inträde.
D. Adliga ätten T. n:r 734 (se släktöfversikten):
13. Otto Fredrik T., militär, statsråd, f. 27 dec. 1832 i Norrköping, d. 11 jan. 1906, ingick 1851 som underlöjtnant vid Andra lifgrenadjärregementet, där han 1872 blef öfverstelöjtnant. Sedan 1858 var han därjämte anställd vid Generalstaben, hvarest han 1875 utnämndes till öfverstelöjtnant. 1879 befordrad till öfverste i armén, kallades T. 1880, efter J. H. Rosensvärd, till statsråd och chef för Landtförsvarsdepartementet, men lämnade redan 1882 denna plats åt K. A. Ryding. Under tiden (1881) hade T. blifvit öfverste och chef för Bohus läns regemente. 1882 transporterades han i samma egenskap till Västgöta-Dals regemente samt utnämndes 1888 till generalmajor och 1890 till chef för Femte fördelningen och generalbefälhafvare i Femte militärdistriktet. 1897 blef han generallöjtnant i armén och erhöll 1899 afsked. Som ordf. eller led. deltog han i ett flertal militära kommittéers arbeten. 1898—1902 var han militär led. af Högsta domstolen. T. invaldes 1869 till led. af Krigsvet.-akad. T. var en kunskapsrik, rättänkande och human militär. Under sin statsrådstid genomförde han bl. a. den icke oviktiga reformen, att ingen af manskapet fick af öfverordnad tilltalas med "du". Han gjorde sig äfven bemärkt som militärskriftställare, särskildt genom den förträffliga afh. Några ord om officerskåren (i Krigsvet. akad:s handlingar 1898, öfv. till fr.). 1, 3 o. 10—11. S. B. 8. A. L. (E. F—t.) 9. (L. S.) 13. H. J—dt.
Tauber, biflod fr. v. till Main, uppstår i württembergska Jagst-kretsen på Frankenhöhe, går ett kort stycke genom bajerska Mittelfranken, skär sedan nordligaste delarna af Württemberg och Baden samt faller ut i Main vid Wertheim. Floden har en längd af 120 km., är icke segelbar och flyter genom en mycket bördig, vinproducerande dal, Taubergrund.
Tauberbischofsheim [-hajm], stad i Baden, landeskommissariat Mannheim, vid Tauber, 18 km. från dess utlopp i Main. 3,606 inv. (1910). Gymnasium, landtmannaskola. 24 juli 1866 tillkämpade preussiska Mainarmén sig öfvergången öfver Tauberfloden efter heta strider, vid T. med württembergska divisionen och vid den 5 km. nordligare belägna byn Werbach med badensiska divisionen. C. O. N.*
Taubert, Karl Gottfried Wilhelm, tysk tonsättare, f. 1811 i Berlin, d. där 1891, elev af L. Berger och B. Klein, blef 1831 ledare af hofkonserterna i Berlin, var kapellmästare vid operan 1842—69 samt dirigent för symfonisoaréerna och blef 1875 president i den musikaliska sektionen af konstakademiens senat. T. var mycket produktiv. Hans bästa kompositioner äro hans barnsånger (13 samlingar, 1843—78) äfvensom musiken till Euripides' "Medea" och Shaksperes "Stormen". Hans 6 operor, bland hvilka Macbeth (1857) är den bästa, gjorde mindre lycka, liksom ock hans orkester- och kammarmusikverk. A. L.*
Taubila (Touvila), donationsgods i Pyhäjärvi socken, Viborgs län, Finland, donerades 1734 åt grefve P. Soltykov, öfverläts af dennes dotter 1774 åt frih. J. Freedericksz, i hvars ätts besittning godset förblef till 1918, då det genom köp öfvergick från förre hofministern frih. W. Freedericksz till handlanden Karl Fazer. T. är bekant för de tvistigheter, som under senare hälften af 1700-talet yppade sig mellan godsegaren och landbönderna ang. de senares skattskyldighet och som 1801 slutade med, att de af den förre påyrkade skatterna fastställdes af domstol ("Taubila kontraktet"). O. B—n.
Taucha, stad i Sachsen, kreishauptmannschaft Leipzig, vid järnvägen Leipzig—Elenburg. 5,376 inv. (1910).
Tauchnitz. 1. Karl Christoph Traugott T., tysk bokförläggare, f. 1761, d. 1836,
Källa: Project Runeberg ·
