Sida 430
Temperatursinnet
afhjälpa saken förstämdes då giss och i allmänhet de kromatiskt höjda tonerna, men följden blef den, att man endast på de hvita tangenterna ännu kunde spela rent, men i aflägsnare tonarter och på de svarta tangenterna hopade sig orenheterna så svårt, att de kallades "vargar". Detta system benämndes den oliksväfvande temperaturen och modifierades olika af Kepler, Euler, Kirnberger m. fl. Det blef med tonrikedomens ständiga växande slutligen så outhärdligt, att man småningom bestämde sig för den 1691 af A. Werckmeister principiellt uppställda liksväfvande temperaturen, som indelar oktaven i 12 matematiskt lika delar och fördelar förstämningen jämnt på alla intervall, så att intet enda (utom oktaven) blir rent, men ej heller något olidligt orent (tersen är för hög, kvinten obetydligt för låg). Behofvet af denna reform vardt trängande såväl genom instrumentalmusikens växande betydelse som ock på grund af sträfvan efter dristigare harmonik och modulation. Den liksväfvande temperaturen tillämpades först på klaver, och redan Seb. Bach tog den i anspråk för sitt verk "Das wohltemperirte klavier" (se Bach, sp. 595). Längre dröjde man med orgeln, där de enklare tonarterna voro förhärskande och man således ännu en tid kunde nöja sig med det gamla "medeltonsystemet", hvilket ock inom sin sfär är vida renare än den liksväfvande temperaturen. Den senare var i Tyskland ännu på Mozarts tid ej allmänt tillämpad på orglar, i Frankrike ej förr än efter 1835 och i England först efter 1854. — Ehuru den liksväfvande temperaturen numera är allmänt vedertagen, ha dock röster nu liksom förr höjts med fordran på större akustisk renhet och försök att inom oktaven utvidga tangentserien öfver tolftalet. Närmast uppstod tanken att upphäfva de enharmoniska förväxlingarna (af ciss med dess, diss med ess o. s. v.) genom att fördubbla de svarta tangenterna och inskjuta särskilda tangenter för eiss och hiss, hvarigenom fås 19 toner. Också har 19-ton-systemet oftast uppdykt; det omtalas redan af Prætorius (1614) och i nyare tid af svensken P. S. Munck af Rosenschöld (1847) samt tysken F. W. Opelt (1852). Munck af Rosenschöld (f. 1804, d. 1860 som adjunkt vid Lunds universitet) skref om sitt "tempererade enharmoniska tonsystem" i Vet. akad:s handlingar och lät därefter förfärdiga ett harmonium (nu i Musikhistoriska museet). Helmholtz (se denne) anmärkte mot alla 19-ton-teorier, att de iakttaga endast det pytagoreiska kommat, men icke det syntoniska, i det de icke skilja mellan tersoch kvint-toner (e är icke samma ton såsom kvint till a och såsom ters till c; jfr Komma 2). Själf föreslog Helmholtz ett system på 34 toner, hvarigenom terserna, den liksväfvande temperaturens akilleshäl, skulle bli rena. Ännu renare är det af Bosanquet byggda harmonium med 53 toner i oktaven; andra ha föreslagit 22, 48, ja ända till 74 toner. Alla dessa försök ha emellertid hittills strandat på sin praktiska obrukbarhet, genom det oerhördt försvårade spelsätt de skulle medföra. Lättast borde däremot en förbättring kunna göras i orgeln, om man, utan att rubba klaviaturen, använde vissa registerdrag, hvilka nu ofta framkalla alldeles onödiga nyanser i klangfärg, till att i stället framtrolla olika stämningar. Ett registerdrag kunde t. ex. återställa den gamla medeltonstämningen, i hvilken man kunde spela så godt som rent i c, g, d, a, f och b dur, a, d och g moll; ett annat kunde framkalla en annan tonartkomplex o. s. v. Äfven om detta vore otillräckligt för den moderna musiken, som rör sig med snabba modulationer genom alla möjliga tonarter, så skulle dock den äldre musiken därigenom kunna åter höras i sin härliga ursprungliga och afsedda renhet. — Litt.: Werckmeister, "Musikalische temperatur" (1691), Helmholtz, "Die lehre von den tonempfindungen" (1862, flera uppl.; 19:e bilagan), och Eitz, "Das mathematisch-reine tonsystem" (1891). 1. S. A—s. 2. A. L.*
Temperaturfält, fys. Se Fält.
Temperaturfördelning, meteor., fys., betecknar en sammanställning af lufttemperaturen på olika orter inom ett större område (ett land eller en världsdel eller hela jorden) vid en gifven tid eller, vanligare, i medeltal för månad, årstid eller år. En sammanställning af normaltemperaturens (se Normal 3 b) fördelning öfver jordytan eller öfver någon större del däraf sker lämpligast på en geografisk karta, på hvilken uppdragas isotermer l. linjer, som sammanbinda orter med en och samma medeltemperatur. — Man talar ock om temperaturfördelningen i en värmeledare, t. ex. en prismatisk metallstång, hvars båda ändar hållas vid olika, men konstanta temperaturer, och menar då den lag, enligt hvilken temperaturen afeller tilltar från stångens ena ända till den andra, likaså om temperaturfördelningen i olika vertikala luftlager, på olika djup under jordytan o. s. v. R. R.*
Temperaturgradient, meteor. Se Gradient.
Temperaturgrottor, meteor., geol., kallas grottor, hvilkas temperatur håller sig konstant, vanligen några grader öfver ställets medeltemperatur. I grannskapet af Montpellier finnes en sådan temperaturgrotta, som är mer än 4° varmare än omgifningen. R. R.*
Temperaturinversion, meteor. Se Lufttemperatur, sp. 1318.
Temperatursinnet, psyk., det sinne, med hvilket vi uppfatta temperaturen. Temperaturförnimmelserna ha de två olika kvaliteterna varmt och kallt, hvardera med olika grader af styrka (ljumt, varmt, hett; kyligt, kallt och iskallt). Detta sinnes organ äro förlagda till huden på kroppens olika delar. För hvardera af de båda kvaliteterna finnas olika sinnesorgan (nervändar), belägna på skilda punkter af huden. Köldpunkterna ligga tätare, i genomsnitt 13 på en kvcm., värmepunkterna glesare, omkr. 2 på hvarje kvcm. Fördelningen är dock olika för de olika kroppsdelarna, hvarför ock dessa äro i olika grad känsliga för temperaturintryck. Så äro ögonlocken, kinderna och tinningarna mycket känsliga härför, under det att händerna, särskildt deras inre sidor, äro jämförelsevis okänsliga. Köldpunkterna och i viss mån äfven värmepunkterna svara med sina specifika sinnesförnimmelser äfven på andra retmedel än temperaturintrycken. Såväl mekaniskt tryck som elektrisk retning på en köldpunkt framkallar köldförnimmelse. Ja, äfven temperaturintryck af omkr. +45° C. och därutöfver framkalla köldförnimmelse (s. k. paradox köldsensation). Om retning med öfver +45° C. träffar en hudyta, inom hvilken såväl värmesom köldpunkter finnas, framkallas förnimmelsen "hett", som
Källa: Project Runeberg ·
