Sida 200
Talteknik
dagar, Kristi lärjungar och de grekiske uttolkarna af gamla testamentet (”Septuaginta”). 70 är tillika talet för den babyloniska fångenskapen och medeltalet för människans lifslängd (Psalm 90).
666, ”vilddjurets” tal. Se därom Antikrist.
1000 erinrar om det tusenåriga riket.
Talsystem kallas hvarje regelbundet sätt att beteckna talen genom sammansättning af ett antal enkla taltecken. Ofta förstår man med talsystem äfven resultatet af detta beteckningssätt, således hela följden af talbeteckningar. Nödvändigheten af ett talsystem framträder, så snart behofvet att räkna med stora tal uppstått, enär det då blir omöjligt att ge åt hvarje tal ett särskildt tecken. Det närmast till hands liggande sättet att bilda ett talsystem är att använda additionsprincipen, d. v. s. att beteckna de sammansatta talen genom att upprepa de enkla taltecknen det behöfliga antalet gånger och således skrifva t. ex. XXXIII för 33. Med afseende på additionsprincipen har Hankel påpekat, att vid dess tillämpning hos alla folk det mindre talet vid nedskrifvandet sättes efter det större (hos orientaliska folk således i allmänhet till vänster, hos västerländska åter till höger). Jämte additionsprincipen används i vissa talsystem, särskildt det romerska, äfven subtraktionsprincipen, så att man t. ex. för 4 sätter IV (= 5—1). — På en högre grad af utbildning stå de talsystem, som använda positionsprincipen, d. v. s. där talbeteckningen bestämmes icke blott genom de enkla tecknens talvärde, utan äfven genom deras inbördes ställning, såsom fallet är i det indisk-arabiska talsystemet. Dessa talsystem ange de sammansatta talen under formen a1 a2 a3 ... an, där a1, a2, a3, ... , an representera enkla taltecken. Vid tillämpningen af positionsprincipen komma egentligen två principer till användning, nämligen multiplikationsprincipen och den ofvan nämnda additionsprincipen. Bland de olika sätt, på hvilka ett talsystem enligt positionsprincipen kan tänkas anordnadt, är endast det af allmännare intresse, som gäller för vårt vanliga talsystem. Enligt detta utmärker an ... a3 a2 a1, att de tal, som representeras af an, ... , a3, a2, a1, skola i ordning multipliceras med de olika digniteterna hn—1 ... , h2, h1, h0 af ett visst tal h, som kallas systemets bas, samt de olika produkterna sedan adderas, d. v. s. talets algebraiska uttryck är an hn—1 + ... + a3 h2 + a2 h + a1 På detta sätt kunna alla tal betecknas, om man endast har så många enkla taltecken, som enheter finnas i basen. I vårt vanliga talsystem, decimalsystemet l. tiotalssystemet, är denna bas 10, och man behöfver således här 10 enkla tecken, nämligen 0 och siffrorna 1, ... ,9, men man har äfven uttänkt talsystem med annan bas, t. ex. 2 (se Dyadik), 8 eller 12. Intet af dessa sistnämnda talsystem har dock hittills lyckats erhålla någon användning; tvärtom ha de indelningar af mått, mål och vikt, som sedan gammalt förefunnits och vid hvilka andra system än decimalsystemet användts, alltmer börjat afskaffas. — Om talsystem i betydelsen "talordssystem", d. v. s. en följd af regler för de högre talens betecknande medelst sammansättningar af de enkla talorden, se Räkneord. (I. F.)
Talsång, mus., recitativ, särskildt det wagnerska, deklamatoriskt utbildade. Se Recitativ och Wagner, Richard.
Taltal, hamnstad i chilenska prov. Antofagasta, vid en vik af Stilla hafvet, utgångspunkt för järnväg upp till bergverken, hvilka där ha sin exporthamn. Omkr. 5,000 inv.
Taltecken kallas i allmänhet hvarje tecken, som nyttjas för att utmärka ett tal. I inskränkt och egentlig mening förstår man därmed de enkla tecken, som nyttjas i skrift för att utmärka vissa tal och medelst kombination af hvilka tecken alla öfriga tal kunna representeras. På ett lägre kulturstadium är ett streck eller en punkt det närmast till hands liggande tecknet för att utmärka en enhet, och genom upprepande af detta enda taltecken kunna de små talen utan svårighet betecknas. Däremot fordras för större tal med nödvändighet nya tecken, och härtill kunna naturligtvis väljas antingen afbildningar af vissa föremål, t. ex. ett lotusblad för 1,000, eller rent konventionella tecken, t. ex. kilar af olika former och ställningar. På ett högre kulturstadium, då bokstafsskrift kommit mera i bruk, ligger det nära till hands att som taltecken använda talordens initialer eller också alfabetets bokstäfver i ordningsföljd. Enligt det förra tillvägagåendet äro de efter Herodianus benämnda grekiska taltecknen bildade; det senare åter har blifvit användt af hebréerna och infördes sedermera från dem till Grekland. Om de romerska och indisk-arabiska taltecknen se Siffra; om taltecknens sammansättning se Talsystem. Utom de nu nämnda taltecknen, som uteslutande afse hela tal, ha uppfunnits äfven andra tecken för att utmärka bråk, t. ex. hos romarna. Inom matematiken förekomma f. ö. många särskilda taltecken, i allmänhet för irrationella tal, t. ex. π för 3,14159 ... , e för 2,71828 ... o. s. v. — Till taltecken i vidsträcktare mening höra äfven fingerräkningstecken, d. v. s. de olika fingerställningar, medelst hvilka man i äldre tider var i stånd att utmärka alla tal från 1 till 9,999. Öfver dessa fingerräkningstecken finnes en liten uppsats af den bysantinske författaren Rhabdas (omkr. 1350), hvilken utgafs af Morel (1614) och sedermera ofta blifvit omtryckt. (I. F.)
Talteknik, röstens metodiska utbildning till förmåga af tydligt och uttrycksfullt tal. Med utgångspunkt i röstfysiologien, hvars lärdomar med afseende på den mänskliga talapparatens art och sätt att funktionera äro grundläggande, har undervisningen i talteknik att göra rösten till ett godt verktyg för den talandes vilja. Fel och svagheter i fråga om röstens bruk skola aflägsnas eller åtminstone minskas och de positiva egenskaperna utvecklas. Undervisningen inlär för föredraget lämplig andning (talandning), god hållning och ställning, ren, fri och stark tonbildning, tydlig artikulation, frasering och betoning, afvägning af tempo och stil, uttrycksfullhet. Taltekniken är f. n. föremål för lifligt intresse inom den pedagogiska världen i Sverige, och kurser i välläsning och talteknik anordnas för lärare i samband med den årliga profårskursen i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund, hvarjämte sommarkurser för seminarielärare anordnats, hvaremot universiteten ej meddela någon undervisning däri. Se G. V. Bratt,
Källa: Project Runeberg ·
