Sida 311
Teater
mindre rikt förhänge (ridå), att hissas upp (eller dragas åtskils) vid hvar akts början och firas ned (eller dragas ihop) vid dess slut. Bakgrunden utgöres numera af en målad fonddekoration, som växlar efter olika stycken. Scenens tak bildas af de hängande soffiterna (af lat. suffigere, fästa undertill). Kulisser, som uppställas och skjutas i rännor i scenens golf, förekomma mera allmänt från 1600-talets senare del (jfr Dekoration). Under den närmast föregående tiden hade man, när så ansågs nödigt, efter mönster af antikens s. k. periakter, betjänat sig af vridbara ställningar med tre olika målade sidor, hvarigenom scenförändringar kunde åstadkommas (jfr Dekoration 2). På 1700-talet ökades sceninredet med tågvinden och underbottnar (se nedan, sp. 598). Teatermaskineriet är redan på 1600-talet ganska fulländadt. Någon bestämd typ på hållningen af teaterns yttre utbildas däremot ej.
Hela denna, under närmare två århundraden fortgående utveckling försiggår väsentligen på italiensk botten eller under ledning af italienska arkitekter och dekoratörer. Efter Palladio och Scamozzi inlade i synnerhet Buontalenti (1536—1608) stora förtjänster om det moderna teaterväsendet. Den af honom byggda teatern i Florens beundrades och studerades af hela Europa. Omkr. 1600-talets midt utmärkte sig Giacomo Torelli (1608—78) som en framstående konstnär i fråga om sceniska anordningar. Han var verksam jämväl i Frankrike, dit han kallades af Ludvig XIV och där han stannade till 1662. Den berömde arkitekten och målaren, jesuitpatern Andrea Pozzo 1642—1709) utöfvade både genom sin direkta verksamhet och som författare ett mäktigt inflytande. Ungefär samtidigt med dessa verkade i Frankrike Louis Levau (1612—70). En synnerligen anmärkningsvärd ställning i teaterväsendets historia intogo mot 1600-talets slut och under det följande årh. medlemmarna af släkten Galli da Bibiena (se d. o.), bördig från Italien, men utöfvande sin verksamhet ej blott där, utan äfven i andra länder, framför allt vid de många praktälskande och nöjeslystna tyska hofven (i Wien, Dresden, Baireuth, Hannover m. fl.). Som anordnare af hoffester och teaterföreställningar, som dekorationsmålare och teaterarkitekter torde de i storartad kompositionsförmåga och yppig fantasirikedom ej vara öfverträffade. Om teatermåleriets utveckling och nutida tendenser se Dekoration 2. Upk.*
Fig. 14. Teaterkostymbild från 1700-talet: Adraste, pseudoklassisk tragedihjälte (forngrekiskt ämne).
Fig. 15. Operakostym från 1700-talet: Hannibal (antikt ämne).
Fig. 16. Teaterkostymbild från 1700- talet: Athalie i Racines tragedi (fornjudiskt ämne) på Théâtre français. Hvad teaterkostymen beträffar, vinnlade man sig i medeltidens mysterier och passionsspel om en viss prakt i dräkterna, gärna med anslutning till dåtida konstnärers målningar. På 1500-talet fingo personager från olika historiska tidsåldrar uppträda i samtidens öfliga dräkter; furstar och andra högt ställda personager utstyrdes särskildt fint. Verklig ståt i kostymerna blef vanlig först med operans och balettens införande, i synnerhet från senare delen af 1600-talet. Under hela rokokotiden rådde det löjliga förhållandet, att kostymen i operor (och äfven tragedier), där ju ämnena mest voro hämtade från antikens mytologi och häfder, utgjorde en hopfantiserad blandning af antikt och rokoko. På hufvudbonaderna svajade väldiga grannlåtsplymer, hjältarna buro vidare guldbroderadt harnesk, sidenärmar med spetsmanschetter, en kort kjolrock, som hölls balettmässigt utstående medelst fiskben, samt silkesstrumpor och broderade halfstöflar (se fig. 14 o. 15), medan forntida hjältinnor tedde sig i moderna hofdräkter med pudradt hår, hårdt snörda snibblif och styfkjortlar, som hade långt släp och stodo vidt ut åt sidorna med hjälp af ståltråd och fiskben (se fig. 16) samt voro öfverlastade med girlander, spetsar och brokiga band. Garrick spelade Shakspere-roller i sin tids hofdräkt, med stångpiska. Som afvikande och egendomliga bibehöllos alltjämt de stående dräkttyperna i commedia dell' arte (se d. o.). I slutet af 1700-talet gjordes ansatser till
Källa: Project Runeberg ·
