Sida 424
Tempelherreorden
andra byggnadsformer, och det var först under renässansen, som det antika tempelmotivet åter började framträda i den kyrkliga och jämväl i den profana konsten. En särdeles vacker modern efterbildning af detsamma är Madeleinekyrkan i Paris (se fig. 19 å pl. IV till art. Paris). Upk.* Fig. 11. Fasaden af Maison carrée i Nîmes.
Tempel, text. Se Spännare 2.
Tempel, Abraham van den, holländsk målare, f. 1622 i Leeuwarden, d. 1672 i Amsterdam, var lärjunge af sin fader, Lambert Jacobze, samt af Joris van Schooten i Leiden, där han 1648 blef mästare och till 1660 tidtals var målargillets dekan. Sistnämnda år flyttade han till Amsterdam, där han som porträttmålare täflade med van der Helst i lugn och förnäm uppfattning, god modellering och omsorgsfullt utförande af stoffet. Alla hans figurer ha samma blick, och därpå igenkännas ock hans arbeten lätt. Hans bästa bilder tillhöra tiden efter 1660. Till dem höra karakteristiska porträtt och porträttgrupper i Leiden (ett "regentstycke" från dess barnhus), i Kassel, i Rotterdam och Haag, i Hamburg och Berlin. C. R. N.*
Tempel, Ernst Wilhelm Leberecht, tysk-italiensk astronom, f. 4 dec. 1821 i Nieder-Kunersdorf vid Löbau, Ober-Lausitz, d. 16 mars 1889 i Florens, var på 1860-talet som litograf bosatt i Marseille, där han 1861—63 äfven innehade anställning som assistent på observatoriet. Vid krigsutbrottet 1870 utvisades han från Frankrike i egenskap af tysk och begaf sig till Italien, blef 1871 assistent vid Brera-observatoriet i Milano och 1875 adjunktastronom vid observatoriet i Arcetri vid Florens. Han var en flitig och framgångsrik observatör. Redan på 1850-talet upptäckte han som amatörastronom en ny komet och den bekanta Meropenebulosan i Plejaderna. Under sina observatorieanställningar fortsatte han dessa forskningar, och 1856—77 upptäckte han sammanlagdt 20 kometer, 6 småplaneter och ett stort antal nya nebulosor. B—d.
Tempelbröder. Se Tempelherreorden.
Tempelcreutz [-kröjts]. Se Reuterholm, sp. 39.
Tempelherrar. Se Tempelherreorden.
Tempelherreorden, Tempelbröder, Tempelherrar, Tempelriddare (lat. templarii, milites templi; eng. knight templars; fr. les templiers), en bland de ryktbaraste andliga riddarordnarna under korstågen. Orden stiftades 1118 af två vapenbröder till Gottfrid af Bouillon, den burgundiske riddaren Hugo af Payens, ordens förste stormästare (d. omkr. 1136), och den nordfranske Gottfrid af S:t Omer, hvilka då jämte 6 andra riddare inför patriarken af Jerusalem i den "ljufva Guds moders" namn aflade de vanliga munklöftena (om kyskhet, lydnad och fattigdom) enligt S:t Benedikts regel, men dessutom lofvade beskydda pilgrimer på deras färder till de heliga orterna, hvilket gaf upphof till ordens krigiska verksamhet. Till en början underhöllos ordensbröderna med allmosor, af bl. a. Johannitorden, men redan 1118 upplät konung Balduin af Jerusalem åt dem en del af sitt palats, hvilket ansågs vara uppbyggdt på samma plats som Jerusalems gamla tempel och därför kallades Salomos tempel. Efter detta sitt "residens" erhöll orden sitt namn — medlemmarna kallade sig "Kristi och det Salomoniska templets fattiga kämpar" (pauperes commilitones Christi templique Salomonici) —, och med anledning häraf benämndes de ordenshus, som den senare på andra ställen uppförde, tempel. Som ordens syfte i hög grad motsvarade den då rådande krigisk-religiösa andan, ej blott tillväxte den raskt i antal, utan fick snart äfven storartade donationer, både i konungariket Jerusalem och i Västerlandet, och blef sålunda en af denna tids mäktigaste och rikaste korporationer. Bernhard af Clairvaux var dess ifriga gynnare, skref en glödande panegyrik, "De laude novæ militiæ", öfver orden och utverkade, att den på kyrkomötet i Troyes 1128 erhöll påflig stadfästelse och sin första regel, som han själf uppsatt eller åtminstone inspirerat. Denna, som gick förlorad under krigen, är ej känd i sin ursprungliga form, utan i en senare redaktion, som måste vara yngre än 1172. Under tidernas lopp fastställdes af orden själf åtskilliga stadgar utöfver regeln, de s. k. statuten, hvilka hemlighöllos för utom orden stående. Man har äfven antagit tillvaron af hemliga statut i den mening, att de skulle ha varit kända af endast en del ordensmedlemmar, de "invigde", men sådana ha aldrig anträffats. 1172 erhöll orden af påfven Alexander III en del utvidgade privilegier, bl. a. rätt att ha egna präster samt att behöfva bero endast af påfven, d. v. s. vara oberoende af biskoparna.
Fig. 1. Tempelherreordens sigill. Upptagandet i orden skedde under vissa högtidliga, hemliga ceremonier. Urspr. föregicks receptionen af ett noviciat, men detta åsidosattes snart, liksom föreskriften, att minderåriga ej finge intagas. Äfven gifta män kunde upptagas i orden, men då på villkor att dit testamentera hälften af sin egendom. Medlemmarna voro: 1) riddare (lat. fratres milites), de egentlige tempelherrarna, af adlig börd och vanligen yngre söner i feodala familjer; 2) präster (fratres capellani, efter 1172); genom inträde i orden förlorade de rätt till befordran inom
Källa: Project Runeberg ·
