Sida 123
Sömnad
hvarjehanda rörelser försökt kämpa emot sömnen. — Som bekant är sömnen mer eller mindre djup, d. v. s. mer eller mindre kraftiga ingrepp — retmedel — behöfvas för att väcka den sofvande. Man har t. ex. bestämt styrkan på det ljud, som bringar en försöksperson att vakna 1, 2 o. s. v. timmar efter insomnandet. På detta sätt har man kunnat fastställa olika sömntyper. Vid den vanligaste är sömnen djupast 1 timme efter insomnandet. — Sömnens vederkvickande verkan är en känd sak. Behofvet af sömn växlar i olika åldrar och hos olika individer. Hindrar man ett djur eller en människa från att sofva, inträda inom kort de svåraste rubbningar i nervsystemet. Tydligen försiggår under sömnen en del viktiga "reparationsprocesser" inom detsamma. Om sömnliknande tillstånd se Hypnotism, Somnambulism, Vintersömn. Jfr Sömnmedel, Sömnlöshet och Sömnsjuka. — Om Växternas sömn se denna rubrik. J. E. J—n.
Sömn (urspr. Söfn), norsk halfö i Nordlands amt mellan Ursfjorden i s. ö., Velfjorden i n. ö. och Torgfjorden i v. På västsidan ligger handelsplatsen Sömnes med post, telegraf och ångbåtstrafik; vid hamninloppet, på Jarholmen, uppfördes 1882 Sömnes kustfyr. K. V. H.
Sömnad, det med nål (synål, stoppnål, tapisserinål) utförda handarbetet, en i förhållande till väfnaden sekundär teknik, då för sömnaden fordras ett redan färdigt stoff, hvarå eller hvari sömnaden företages. Endast den s. k. spetssömmen är resultat af nålens arbete med enbart tråd och icke något stoff. — Den primitiva sömnaden har afsett icke väfda stoffer, utan skinn; den primitiva nålen (se Nål 2) var af ben, och som tråd tjänstgjorde fina strängar af senor och tarmar.
Sömnaden har dels ett praktiskt syfte: att förena två tygstycken (förstyngssöm, efterstyngs- l. sticksöm, kastsöm, stofferingssöm), att anordna ett tygstyckes kant (fållning, knapphålssöm, langett) eller att fylla ett hål, slitet i ett stoff (stoppning, trädning). Dels har den ett konstnärligt syfte, näml. att utsmycka (brodera) ett stoff. Material för den enkla sömnaden, hvilken främst gäller vår beklädnad, var förr handspunnen linnetråd, men är numera maskinspunnen bomullstråd. I och med uppkomsten af symaskinen (om maskinsömnad se Symaskiner) aftog skickligheten i handsömnad; denna har dock senare börjat åter beaktas och tagas i bruk, och nutidens högsta lyx inom dräkternas och underdräkternas område fordrar handsydda plagg. Sömnadsundervisningen har kraftigt främjats i Sverige, som inom hela det textila området är ett föregångsland; den genialt uttänkta "Stockholmsmetoden", utarbetad af Hulda Lundin och Fanny Blomberg (se Lundin, Hulda), tillämpas tyvärr endast i folkskolorna i Stockholm och på några få andra platser, då skolslöjd för flickor ännu ej är obligatorisk i svenska skolor.
Konstsömnaden anbringas dels på själfva stoffytan: korsstyngssöm, tvistsöm m. fl. sömnader efter stoffets trådar, stjälksöm, kråkspark, kedjesöm, tambursöm, platt- och klumpsöm, hvitbroderi, "delsbosöm", flätsöm, schattersöm, guldbroderi, påläggs- l. applikationssöm (appliqué), bottensöm, hopdragssömnader m. m.; dels i den genom utdragning af vissa trådar genombrutna stoffytan: hålsöm, skånskt "udskåret", näfversöm, norsk hardangersöm, dansk hedebosöm, italiensk reticella m. m. Olika material för stofferna inbjuda till olika slag af sömnader; de genombrutna sömnaderna, bottenoch hopdragssömnaderna samt hvitbroderiet tyckas sålunda vara utgångna ur linneväfnaden, under det att schattersömmen och guldbroderiet för att fullt komma till sin rätt måste utföras på siden, öfriga sömnader lämpa sig lika väl för stoffer af linne, ylle och siden. En gles och groftrådig väfnad, stramalj, underlättar numera alla arbetssätt efter stoffets trådar; dessa arbetssätt öfvades förr på lärft. Ur tyllen har framgått tyllträdningen, ur den knutna nätbottnen den art af trädning, som i äldre tider kallades lacis och hvaraf i senare tider uppstått många varianter. Vissa af de nämnda teknikerna stå hvarandra mycket nära (plattsöm och delsbosöm, korsstyngssöm och tvistsöm) eller äro varianter af samma teknik (plattsöm och klumpsöm). — Efter själfva stoffets trådar sys numera så godt som endast korsstyngssöm, tvistsöm och en art plattsöm, hos oss kallad dalsöm; medeltida arbeten uppvisa däremot en mångfald sömnader af denna art; en hel kyrklig dräkt, den s. k. Gösserornatets mässhake m. m., uppvisar således dylika sömnader, liksom de tre i Sverige funna tidiga medeltida broderierna (se nedan) äfven visa en teknik, som närmast kan karakteriseras som ett slags stjälkstyngssöm efter stoffets trådar. I den textila folkkonst af orientalisk karaktär, som öfvas i västra Asien och sydöstra Ryssland, uppträda dessa tekniker ännu mycket ofta. Till dessa arter af sömnader höra äfven alla sömmade imitationer efter väfnader (gobeläng, krabbasnår, kypert), af hvilka de sydda kypertefterbildningarna finnas å medeltida broderier. — En sömnadsart, som äfven i hög grad synes ha öfvats under medeltiden, är den genombrutna sömnaden; de medeltida urkundernas uttryck "språngad" har således af fröken A. Branting identifierats som en art af hålsöm; reticella har bevisligen öfvats i Italien redan under 1300-talet. Dessa sömnader tillhöra olika länders folkkonst, finnas bland de egyptiska (koptiska) fynden i tidig kristen tid och finnas ännu rikligt kvar öfverallt, där textil allmogekonst fortfarande öfvas (i norra, östra och södra Europa, norra Afrika, västra Asien o. s. v.). Plattsömmen har fått sitt mest utsökta utförande i kinesiska, japanska och indiska silkesbroderier. I slutet af 1700- och början af 1800-talet upplefde plattsömmen på lätta hvita stoffer, det s. k. hvitbroderiet, en glansperiod; en variant af detta hvitbroderi är den reliefartade klumpsömmen. Den förenklade art af plattsöm, som finnes på svenska allmogebroderier, har blifvit kallad delsbosöm, men förekommer äfven i Blekinge m. fl. trakter. Flätsömmen är en tvistsöm, sydd icke efter tygets trådar, utan efter tecknade former; tambursömmen är en kedjesöm, men sydd på ett i båge (fr. tambour, trumma, stickbåge) uppspändt stoff och med ett särskildt slags nål. Guldbroderiet har från profandräkten (dylika dräkter och dräktdelar finnas bevarade i Nordiska museet) öfvergått till kyrkliga dräkter. Broderi i påläggssöm, där två stoffer af olika färg och kvalitet bilda effekten och där mönstret kan befinna sig dels i det pålagda stoffet, dels i det utsparade,
Källa: Project Runeberg ·
