Sida 172
Taktik
Skifferindustrien har inom Europa nått sin största utveckling i Wales, där den bedrifvits under århundraden och f. n. sysselsätter omkr. 15,000 arbetare samt lämnar en årlig produktion af ungefär 24 mill. kr. värde. Stora skifferbrott finnas i Frankrike (vid Angers och Paligny i dep. Maine-et-Loire samt i Ardennerna), i Belgien (nära Neufchateau i Luxemburg), i Tyskland (Nassau, Württemberg, Westfalen och Sachsen), i Österrike (nära Olmütz i Mähren m. fl. st.), i Italien (nära Genua, i Toscana och flerstädes). Äfven i Amerika finnas stora skifferbrott. I Norge brytes takskiffer på en mängd ställen och särskildt en förträfflig sådan i Valders. Om takskiffertillverkningen i Sverige se Stenindustri, sp. 1241. Takskiffern från de svenska förekomsterna är i allmänhet af god beskaffenhet, men tjockare och tyngre än den engelska och den franska. Hj. L.*
Takskägg, Takfot, bygnk., den nedre, utom en byggnads vägg framskjutande delen af ett yttertak. Benämningen används företrädesvis för tak af rör, halm och andra likartade täckningsmaterial. C. G—m.
Takspån. Se Spån.
Takstol, bygnk. Se Tak, sp. 302—304.
Takt (af lat. tactus, vidrörande, känsel). 1. (Fr. tact) Fin och instinktlikt säker känsla för det passande, urskillning, sedlig smak, förmåga att i hvart gifvet läge och förhållande till personer finna den riktiga formen för sitt beteende och handla så, att man icke väcker anstöt eller sårar andras känslor. — 2. Dansk. Likformig rörelse i noga öfverensstämmelse med den till dansen utförda musiken eller sången. — 3. (Eng. stroke) Idrottst. Se Roddidrott, sp. 578. — 4. Krigsv. (fr. cadence, pas), dels den likformiga rörelsen af en trupp till fots, hvarvid alla man samtidigt nedsätta samma fot i marken, dels rörelsehastigheten såväl till fots som till häst. Taktmässig marsch användes redan af greker och romare, men föll i glömska under medeltiden och återupptogs först af spanjorerna i Italien vid 1400-talets slut. Med införandet af ordnade öfningar under 1600-talet kom den åter till mera allmän användning. Under långa marscher på landsväg samt vid rörelse i bruten mark och i spridd ordning erfordras vanligen icke taktmässigt steg, hvilket åter eftersträfvas vid öfriga tillfällen. — Rörelsetakterna äro till fots vanlig marsch, med 114—120 steg (80—95 m.) i minuten (under 1700-talet var takten nere ända till 70—80 steg), och språngmarsch, med 150—170 steg (högst 150 m.), till häst nästan öfverallt skridt, med 125—150 steg (100—115 m.), traf, med 300 steg (225 m.), galopp, med 450—500 steg (350 m.), allt i minuten, och fyrsprång. — 5. Mek. Se Fyrtaktprincipen och Gasmaskin. — 6. Mus. (fr. mesure), urspr. de afmätta slag med handen eller med en staf, genom hvilka dirigenten reglerar ett tonstyckes utförande; däraf benämning på de små likformiga tidsafdelningarna i tonernas fortskridande rörelse. En takt innebär enkel omväxling af några betonade och obetonade tidsenheter (taktdelar), som dock kunna klyfvas i smärre värden eller sammandragas till längre. I mensuralmusik (se d. o.) markerade anföraren längden af en semibrevis (vår heltakt), hvarför namnet takt äfven öfverflyttades på denna tidsenhet. I den nyare musiken sammanfattas under namnet takt vanligen minst två eller tre taktslag, nämligen ett nedslag (thesis, stark taktdel) och ett eller två uppslag (arsis, svag taktdel). Taktarten tecknas vid styckets början genom ett bråktal, hvari nämnaren anger, hvad slags noter räknas såsom taktdelar, och täljaren anger, huru många af dessa räknas till en takt. Så uppstå till en början de enkla takterna (2/4, 3/4, 2/8, 3/8 o. s. v.) samt sedan, genom fördubbling eller sammanslagning af dessa, de sammansatta takterna (4/4, 6/4, 6/8, 5/4, 9/8, 12/16 o. s. v.). 4/4-takten eller ”heltakten” (som fylles af en helnot, ?) tecknas dock ej i bråkform, utan medelst tecknet ?, som eg. är en lämning från mensuralmusikens halfcirkel. Bråket eller bokstafven kallas taktföreteckning (jfr Företeckning) eller takttecken. Takterna begränsas genom taktstreck, som dragas lodrätt öfver notsystemet strax framför den starkaste taktdelen (thesis). De blefvo ej vanliga i notskriften förr än efter 1600, men användes långt förut i tabulaturerna för orgel och luta. Taktdelarnas längd kan bestämmas genom taktmätare (se Metronom). Tvådelad takt kallas jämn, tredelad ojämn eller tretakt (trippeltakt). Fem- och sjudelningar äro mera sällsynta. Dirigentens staf kallas taktpinne (ty. taktstock), och taktslagning l. taktering benämnes den teckengifning, hvarmed han försinnligar ett tonstyckes rytm och takt och dynamik för att åstadkomma enhetlig öfverensstämmelse i flera spelandes eller sjungandes samverkan. Jfr Alla breve, Dirigera, Rytm och Upptakt. — 7. Ridk., den gångart (skridt, traf, galopp eller fyrsprång), hvari hästen förflyttar sig; den för takten bestämda farten benämnes tempo (se d. o.). Jfr ofvan 4. — 8. Språkv. Se Språktakt. 4. C. O. N. 6. A. L. (E. F—t.) 7. B. C—m.
Takta. Se Trippa.
Taktart, Taktdel, mus. Se Takt 6.
Taktegel. Se Tegel.
Taktera, Taktering, mus. Se Takt 6.
Takterrass, Terrasstak, bygnk., ett nästan horisontalt tak, bildande en med bröstning försedd plattform ofvanpå en byggnad. Dylika tak, allmänna i Medelhafsländerna, förekommo redan hos de gamle romarna, hvilkas solaria ofta voro prydda med buskar, klängväxter, blommor etc. och för husets invånare utgjorde luftiga och behagliga uppehålls- och hviloplatser. Jfr Takträdgård. C. G—m.
Taktföreteckning, mus. Se Företeckning.
Taktik (grek. taktikē, konsten att uppställa en här till strid), den del af krigskonsten, som sysselsätter sig med läran om truppernas användning i och för striden; fig.: sätt att gå till väga i allmänhet. Taktiken omfattar grunderna för truppers uppställning, rörelser och strid, beträffande såväl enskilda vapen som större afdelningar, ända till arméer, sammansatta af alla vapen. Man indelar taktiken dels i formell l. elementartaktik, hvarmed man förstår grunderna för de olika vapenslagens användning, utan hänsyn till marken eller yttre omständigheter, och
Källa: Project Runeberg ·
