Sida 34
Sår
uppsvenska kör har sedan blifvit en kulturmakt och gått i spetsen för manssången i riket, tidtals i ädel täflan med Lunds studentsång (se d. o.), som skapades på 1830-talet af O. Lindblad. Särskildt framstående är den internationellt berömda elitkören Orphei drängar (se d. o.), stiftad i Uppsala 1853. Inom sällskapet Par Bricole (se d. o.) idkas präktig körsång sedan 1830-talet. Svenska K. F. U. M.-kören (se d. o.), stiftad 1894, har vunnit lagrar äfven utomlands. Kvartettsångarförbundet (se d. o.) stiftades i Stockholm 1883, Sångsällskapet "Sjung! Sjung!" (se d. o.) 1905, Stockholms sångargille 1912 (med uppgift att konstnärligt odla i synnerhet den nyare nordiska kvartettkompositionen; dirigent V. Peterson-Berger och sedan F. Saul). En manskör af idel opera- och operettartister var T. T. (Thalias tjänare), 1902—05. Stockholms studentsångarförbund bildades 1905 (dirigenter K. Gentzel och sedan E. Ralf). Bellmanskören i Stockholm (dirigent E. Åkerberg) är värderad för sin repertoar af öfver 70 Bellmanssånger; den uppkom 1895 genom utbrytning ur Typografiska föreningens kör. Denna hade 1846 bildats af A. Jahnke, som äfven blef upphofsman (1862) till den för medlemmar ur de bredare folklagren afsedda Stockholms allmänna sångförening (första året kallad "Euterpe"; den har till anförare efter Jahnke haft hufvudsakligen A. Edgren, B. Fexer, E. Åkerberg, A. Lindström, H. Berens, O. Sandberg och E. Carelius, är omkr. 120 man stark, sjunger årligen 6 nov. vid Gustaf II Adolfs grafkor, har gett en mängd konserter, äfven i stadens parker, samt företagit sångarfärder till Finland och Norge). Ett motstycke därtill är Stockholms arbetaresångförenings kör (som räknar omkr. 100 medlemmar och har A. Nylander till anförare; den har konserterat inom- och utomlands). F. ö. finnas i Sverige sångföreningar i nästan alla städer och i många andra samhällen och orter. Omsider har tanken på sammanslutning af flera föreningar till gemensam sång förverkligats. Se därom Svenska sångarförbundet, Sångarfester och Sångarförbund. Svenska tonsättare för manskör finnas omnämnda i art. Uppsala studentsång och Svensk musik, sp. 1103—04 och 1105. — Litt.: Widmann, "Die kunsthistorische entwickelung des männerchors" (1884), A. Lindgren, "Kvartettsången i Sverige" (i "Musikaliska studier", 1896), och Schade, "Der deutsche männergesang" (1903). E. F—t.
Sångföreningen i Stockholm, ett musiksällskap (se d. o., sp. 1454).
Sånggudinna. Se Muser.
Sångkonst. Se Sång.
Sånglekar. Se Dans, sp. 1325. Jfr O. Hellgren, "Sånglekar från Nääs" (1915).
Sånglärka, zool. Se Lärkor.
Sångpapegojan, Vattrade. Se Papegojor, sp. 1485.
Sångspel, mus. Se Hiller, J. A., och Opera, sp. 739 o. 741.
Sångstritar, zool. Se Stritar.
Sångsvan, zool. Se Svansläktet.
Sångsällskapet "Sjung! Sjung!" bildades i Stockholm okt. 1905 af kantorn Oskar T. Sandberg (se denne) jämte några kvartettsångare och har till uppgift att i samband med kvartettsångs utöfvande på bästa konstnärliga sätt äfven söka åstadkomma verkligt god kamratanda inom ett begränsadt antal sångare. Aktiva medlemmarnas antal får icke öfverstiga 30. Dirigent har alltifrån början varit O. T. Sandberg. Sällskapet har årligen gett egna konserter, medverkat vid fosterländska och välgörenhetskonserter, vid fester på Skansen o. s. v. samt under ett tiotal år vid Sällskapets för svenska kvartettsångens befrämjande årsmöten betrotts med att framföra dettas nya kvartettkompositioner. E. F—t.
Sångtema, mus. Se Melodi 1 a och Sonat.
Sångtrasten, zool. Se Talltrasten.
Såning. Se Sådd.
Såningsmaskiner. Se Sådd.
Sånna skans, i sydöstra Småland på gränsen mellan Markaryds och Traryds socknar vid Lagan, byggdes på G. Horns befallning i maj och juni 1644, men fick efter krigets slut förfalla. L. W:son M.
Såpa. 1. Farm. Se Sapo. — 2. Tekn., består af feta syrors kalisalter och utgör en gul- eller grönaktig, mjuk, slemmig massa, löslig i varmt vatten och alkohol. Såpa tillverkas genom kokning af kalilut och olika slags oljor, såsom bomullsfrö-, hamp-, lin- och rofolja samt tran, stundom med tillsats af talg eller palmolja. Kokningen fortsättes, tills ett prof efter afsvalning på en glasskifva visar, att massan erhållit passande konsistens. Såpans färg och lukt bero af råämnena. Af hampolja erhålles grön såpa; svart såpa är, liksom mången grön såpa, färgad. God såpa innehåller ofta kristalliniska korn af stearinsyradt kali, hvaraf benämningen kärnsåpa uppkommit; men ej sällan ges åt ordinär såpa utseende af kärnsåpa genom inrörning af främmande fasta ämnen, hvarjämte såpa ofta nog är förfalskad genom tillsats af vattenglas, salter, lim och i synnerhet potatismjöl. Den för rengöring af sadel och remtyg vanligen begagnade s. k. sadelsåpan består hufvudsakligen af gult vax och terpentin eller tjärolja. — Om såpbubblor se Kapillaritet. Jfr Tvål.
Såpbubbla. Se Kapillaritet.
Såpbär, bot. Se Sapindus.
Såpmusseron, bot. Se Musseron.
Såpnejlika, bot., namn på Saponaria officinalis.
Såpnötter, bot. Se Sapindus.
Såprot, bot., benämning på rötter af flera karyofyllacéer, som på grund af sin höga saponinhalt användas som tvättmedel eller i medicinen. S. k. hvit såprot erhålles af Gypsophila fastigiata och andra arter af samma släkte, röd såprot af Saponaria officinalis (se Saponaria). G. L—m.
Såpsprit med kamfer, farm. med. Se Spiritus.
Såpsten, miner. Se Saponit.
Såpträdet, bot. Se Gymnocladus och Quillaja.
Såpväxter, bot. Se Sapindaceæ.
Såpört, bot. Se Gypsophila.
Sår, kir., i vidsträcktaste mening hvarje upphäfvande af sammanhanget i eller mellan kroppens organiskt förbundna delar, alltså äfven ett
Källa: Project Runeberg ·
