Sida 319
Teatinorden
och gått så där tämligen efter behag). Ordf. i skolans styrelse är teaterchefen. Undervisningen är som förut kostnadsfri. Inträdesexamen hålles inför en bedömande jury, hvarvid sökanden måste som prof återge 2 scener efter eget val. Godkänd sökande förbinder sig att efter tillsägelse från teaterchefen eller skolans föreståndare tjänstgöra på scenen vid såväl repetitioner som föreställningar (för att vinna scenvana) samt att efter afslutade studier antaga 2 års anställning som skådespelare vid k. Dramatiska teatern, därest teaterchefen så önskar. Elevantalet må ej öfverstiga 16. Undervisningen omfattar välläsning, rollstudium, mimik, plastik, maskering, dramatisk historia och litteratur, talteknik, fäktning, gymnastik och dans. (De förra läroämnena franska och tyska språken ha bortfallit, sedan numera sökandena i regel ega studentbildning eller motsvarande.) Utom skolans föreståndare äro lärarna f. n. 6. Efter de två ord. årskurserna kan en tredje anordnas åt särskildt lofvande elever.
Operaskolans historia är, som af ofvanstående framgår, till större delen nära sammanflätad med dramatiska elevskolans. Undervisningen i den senares ämnen var denna tid gemensam äfven för sångeleverna. Dessas lärare i sång voro nog hufvudsakligen Operans sångmästare, som också ofta togo tidigt hand om blifvande elever samt sedan icke släppte dem på många år. Redan 1773—83 hade k. Operan en sångmästare, L. S. Lalin, och f. ö. hade redan på 1770-talet elevskolor i sång, instrumentalmusik och dans inrättats där. Förste sångmästare voro sedan J. Chr. F. Hæffner 1783—96, L. Piccinni (son till operakompositören) 1796—1802, K. M. Crælius 1809—31, I. A. Berg 1831—50 och sist J. Günther 1850—62. Sedan den dramatiska elevskolan 1888 skilts från sångscensklassen (se ofvan) och den senare under operaanstaltens otryggade öfvergångsperiod 1888—98 (se Stockholms teatrar, sp. 75—76) väsentligen legat nere, kom den ånyo 1899 som operaskola under konservatoriets hägn och var förenad med detta t. o. m. 1913, hvarefter den åter sorterar direkt under K. teatern (Operan). Skolan afser numera att lämna den sista undervisningen för utbildning af operasångare och -sångerskor, hvadan studierna i sång m. m. förutsättas vara undangjorda vid inträdet och det flertal ämnen, som förr förekom, nu tills vidare inskränkts till musikalisk rollinstudering och scenisk framställning, om än reglementet ställer flera ämnen i utsikt. Skolan står under inseende af teaterchefen, förste kapellmästaren, förste regissören samt en af teaterchefen bland lärarna utsedd föreståndare. Inträdesprof afläggas inför en nämnd. Kursen är tvåårig, och elevantalet får vara högst 8. Eleverna afge förbindelse att anta eventuell anställning vid K. teatern samt äro skyldiga att vid påfordran tjänstgöra på scenen utan arfvode. Lärare vid operaskolan äro f. n. Sv. Nyblom och J. Lang. E. F—t.
Teaterhistoriskt museum (Teatermuseum). Se Museum, sp. 1433, och Sveriges teaterhistoriska samfund.
Teaterkikaren. Se Astronomiska instrument, sp. 290.
Teaterkupp. Se under Coup.
Teaterloge [-lå̄ʃ]. Se Loge.
Teatermusik innefattar dels opera och operett (se dessa ord) samt vådevillmusik, dels illustrerande musik till skådespel, dels kan dit också räknas mellanaktsmusik (se Mellanakt).
Fig. 1. Teatinmunk. Fig. 2. Teatinnunna. Teatinorden, romersk-katolsk munkorden för regulära kleriker, den äldsta af denna nya ordensform, som kulminerade i jesuitorden, stiftades af den påflige apostoliske protonotarien Cajetanus (Gaëtano) af Tiene och Giovanni Pietro Carafa, biskop af Teate (nu Chieti), sedermera påfve under namn af Paul IV, och godkändes 1524 af påfven med augustinregeln. Ordens medlemmar skulle egna sin hufvudsakliga verksamhet åt predikan samt åt vården af sjuka och fattiga. De skulle icke tigga sitt uppehälle, utan lefva af Guds försyn (lat. providentia), d. v. s. af frivilliga gåfvor; de kallas därför ock Reguläre kleriker af den gudomlige providensen. Föreningen utmärkte sig genom sträng tukt och ordning och vann äfven betydelse som en plantskola för det högre kleresiet; omkr. 200 biskopar ha utgått ur denna orden. Här fick Loyola efter ankomsten till Italien de närmaste impulserna till sin skapelse. Teatinernas spridning hämmades genom jesuitorden, äfven om den efter hand spred sig öfver Italien och öfvergående fick fast fot äfven i andra länder; nu är den begränsad till Italien och omfattar 8 hus med omkr. 100 medlemmar (1910; se fig. 1). S. Andrea della Valle i Rom är säte för generalen, som väljes för 6 år. Till teatinorden ha äfven anslutit sig föreningarna "Den obefläckade aflelsens teatininnor" (se fig. 2) samt den af Ursula Benincaza 1583 stiftade "Teatinsystrarnas orden". Genom Pius X:s motu proprio 1909 och 1910 införlifvades två små ordenssällskap i Italien ("Heliga familjens söner" och "Liguoris kongregation") med teatinerna, och ordens reformering anförtroddes åt en kardinalprotektor. Se Heimbucher, "Orden und kongregationen" (2:a uppl., III, 1907), Pastor, "Geschichte der päpste" (IV, 1909), och Venturi,
Källa: Project Runeberg ·
