Sida 610
Thorkelsson, Jón
Tyskland af nyare datum. Detta arbete bragte honom i vänskaplig brefväxling med Herder och Reinhold, hvilka likaledes tillhörde de mot Kant oppositionella. Fantastiska sändebref utfärdade T. till påfven Pius VII, kejsar Alexander och franska Institut national; de utgåfvos samlade 1801 under titeln Orpheus sive panharmonion. Ett par andra småskrifter, Die grösse des geistes (1803) och Reform der universitäten (1804), tillhöra också denna tid, då han var förlorad för den svenska vitterheten (först 1819 trycktes hans Götamannasånger, tillkomna 1805 eller 1806) och ej lyckades vinna gehör i den främmande litteraturen; att Herder på sin dödsbädd bestämde honom till ut gifvare af sina filosofiska skrifter, fyllde honom likväl med tillfredsställelse; T. medhann likväl aldrig detta förtroendevärf. En synnerlig glädje bereddes T. under Gustaf IV Adolfs vistelse i Greifswald 1806, då han fick mottaga många besök af personer i konungens omgifning, bl. a. Brinkman. Att fransmännen följande år besatte staden och att äfven T. måste mottaga inkvartering, var honom däremot en både personlig och nationell pina, som bidrog att försämra hans hälsotillstånd. Han begrofs på Neuenkirchens närbelägna kyrkogård; på hans grafvård läses en latinsk inskrift af honom själf, som i öfv. lyder: o lefvande, lefvande gudomlighet! Min själs själ! Din har jag varit, din är jag.
T:s insats i sin epoks vitterhet och tankelif motsvarade långt ifrån hans anlag och begåfning, delvis beroende på brister i hans egen natur: uttryckssättens aforistiska tillspetsning och stundom inbördes motstridighet, det verklighetsfrämmande i allt hans tänkande, oron i hans kynne, det naiva och barnsligt själfförtjusta i hans förkunnelse, som så ofta gaf hugg på sig och utmanade löjet. Men hans figur är obestridligen en af tidehvarfvets intressantaste. Han vardt den oförfärade stridsmannen för det inhemska lynnets opposition mot gallicismen och en af förromantikens viktigaste kondottiärer i vårt land, detta i trots af sin genomförda rationalism. Estetiskt vardt T. banbrytande genom att häfda snillets öfverhöghet öfver reglerna; geniet gaf själf de normer, efter hvilka smaklärorna uppställdes, geniet är en uppenbarelse af allkraften och allförnuftet. Med en utomordentlig eld angrep han det negativa i den vanliga kritiken, det dogmatiska och "den uteslutande smaken" i de härskande litterära kretsarna. T. var metafysiker, och i motsats mot en Kellgren eller en Leopold var han i sina åsikter, hvilka han var ifrig att polemiskt försvara, en konsekvent, gärna logiskt deducerande natur. "Kraft och harmoni förklara hela naturen", lyder en tes i "Passionerna", och dessa båda begrepp voro grundläggande för honom, ur dem härledde han mänsklighetens två principer, göra och förstå; hans dröm var en världsrepublik, där genierna, världsförnuftets representanter, skulle styra med hjältarna som lydiga verktyg. För hans ljusa optimism fanns intet tvifvel om, att det allmänna förståndet lätt skulle segra, om snillen och hjältar bara beslöte sig för att ta ledningen af staternas öden. För hans åskådning sammanföllo sanning och verklighet, rätt och sanning; dygden och kraften äro detsamma, att lefva dygdigt är att lefva förståndigt. Naturen var för T. en sammanhängande och fortlöpande kedja af varelser, åtskilda endast genom olika grader af sina egenskaper; denna gradationslära finna vi hos honom på alla områden.
Som författare egde han en sällsynt förmåga af slående kvickhet, blixtrande fyndighet och åskådlig kraft. Djupt originell i sin framställning — Ehrensvärd är sannolikt hans lärjunge —, var han bland allt det cirklade och mångordiga, det abstrakt och konventionellt afslipade i tidens prosa, den personligt och nationellt förnyande genom sin korthet och inhemska klangfärg, det enkla och korthuggna, som i spänningens och den starka känslans ögonblick har en ofvertygande, utprägladt oratorisk karaktär. T. har som stilist samband med äldre inhemsk framställningskonst: Rudbeck, landskapslagarna.
T:s Samlade skrifter utkommo, slarfvigt utgifna af E. G. Geijer, i 3 bd 1819—24, hvartill lades ett fjärde 1835; P. Hanselli påbörjade en ny uppl. 1873, som ej fullbordades. Den lefnadsteckning och karakteristik, som Geijer afsåg att lämna med sin "Thorild" (1820), men som han aldrig hann fram till i detta ofullbordade verk, utfördes med omsorg och behag af Atterbom i "Svenska siare och skalder", IV och V; han egnade honom också en vacker dikt. T:s Valda skrifter utgåfvos 1908; af hans bref påbörjade L. Weibull 1900—02 en samling, och M. Lamm utgaf hans bref till Cramer (1907). T:s namnteckning meddelas å pl. III till art. Autograf. Det moderna hufvudarbetet om T. är Albert Nilsson, "T." (1915); jfr vidare L. Weibull, "T. i Lund" (1896); smärre uppsatser i "Till T:s minne" (1908) och "Samlaren". Ossiannilsson har om T. skrifvit ett drama (1917) och fru Gernandt-Claine romanen "I skuggan af ett snille" (1914). R—n B.
Thorit, miner. Se Torit.
Thorium, kem. Se Torium.
Thorkel. Se Torkel.
Thorkelin, Grimur Jónsson, isländsk historiker, f. 8 okt. 1752, d. 4 mars 1829, blef student 1773 och sekreterare i arnemagneanska kommissionen 1777, anställdes vid danska geheimearkivet 1780 (arkivarie 1791) och blef slutligen konferensråd. T. utgaf en mängd fornskrifter, i synnerhet lagar, såsom Islands gamla och rya "Kristniret" (1775—77), en samling danska kyrkolagar (1784), "Diplomatarium arnamagnseanum" (I—II, 1786) och Magnus Lagabötes Gulatingslag (1817). Dessutom utgaf han 1:a uppl. af det angelsaxiska kvädet "Beowulfs drápa" ("De danorum rebus gestis", 1815). E. Ebg.*
Thorkelsson, Jón, isländsk skolman och språkforskare, f. 5 nov. 1822, d. 21 jan. 1904, blef student 1848 och filol. kandidat 1854 samt kort därefter lärare vid Reykjaviks lärda skola och var rektor där 1872—95. 1877 kallades han till hedersdoktor vid Köpenhamns universitet. T. utgaf flera sagor, såsom Egil Skallagrimssons saga (1856) och Gunnlög Ormtungas saga (1880), samt skref förklaringar till många af deras skaldevers. Vidare skref han om Giszurr jarls lefnad (1868) samt utarbetade förtjänstfulla supplement till äldre isländska ordböcker och andra viktiga bidrag till kännedomen om språket. E. Ebg.*
Thorkelsson, Jón, isländsk litteraturhistoriker,
Källa: Project Runeberg ·
