Sida 437
Tempus clausum
följd af dessa moduskategoriers art till tid alla futurala (se Modus). Infinitivens och participiernas tid bestämmes af det verbum finitum, till hvilket de anknytas och i förhållande till hvilket de beteckna antingen samtidighet (presens), förfluten tid (perfekt) eller tillkommande tid (futurum). — Med tempusbegreppet är begreppet aktionsart nära förbundet. I de flesta språk beteckna också de olika tempora äfven — i större eller mindre utsträckning — olika aktions- l. handlingsarter. Så beteckna t. ex. i grek. och äfven i andra språk presensstammen äfven en fortgående (perdurerande, durativ) handling, perfektstammen en afslutad och aoristen en momentant (för ögonblicket) inträdande handling. Den specifika, vid de olika tempusstammarna fästa aktionsarten kunde i de flesta fall sträcka sig till alla modi, hvilket, som sagdt, ej var fallet med temporalbetydelsen. På grund af de vid olika tempora fästa aktionsarterna kunde en tempustyp användas i flera temporala betydelser. En som durativ tänkt handling kunde till sitt hufvudmoment förläggas antingen till närvarande eller till förfluten eller till tillkommande tid. Däraf förklaras också den företeelsen, att presens i många fall kan företräda andra tempora, särskildt futurum. Perfektet kan ha bibetydelse af något afslutadt. Om afslutningspunkten faller i det närvarande ögonblicket, uppkommer s. k. perfektum presens, t. ex. lat. dixi, jag har (i detta ögonblick) slutat tala. Tänkes resultatet kvarstå i närvarande tid, uppstår s. k. preteritopresens, t. ex. lat. novi, sv. jag vet, urspr. en preteritalform (se Preteritum). De förnämsta aktionsarterna (kvaliteterna), som i grekiskan och i all synnerhet i de slaviska (och litauiska) språken — men där under den lämpligare benämningen aspekt, som mera afser handlingens fullbordande eller icke fullbordande, medan aktionsarten mera hänför sig till sättet och förloppet för handlingen — spela en så stor roll, äro 1) den imperfektiva (durativa l. kontinuativa), som framställer handlingen i sin oafbrutna fortvaro, t. ex. fnbulg. lěsti, stiga, eng. to be mounting: a) enkelt durativ, såsom i det nämnda verbet eller t. ex. fnbulg. biti, slå, eng. to be beating, b) iterativ: fnbulg. bivati, gång på gång slå, lat. agitare, pådrifva (med intensiv bibetydelse), och 2) den perfektiva, då verbets handling innehåller ett bibegrepp af fulländning eller afslutning med uppnående af ett resultat. Afslutningsmomentet kan därvid tillhöra förfluten, närvarande eller tillkommande tid: a) enkelt perfektiv: fnbulg. u-biti, slå ihjäl, b) iterativt perfektiv: fnbulg. u-bivati, slå ihjäl (sagdt om flera subjekt). I de slaviska språken, som förlorat en stor del af de ursprungliga tempora, måste användningen af olika aktionsarter delvis ersätta temporalbeteckningen. För att uttrycka fut. af ett imperfektivt verb måste hjälpverb med inf. användas. Men af ett perfektivt verb uttryckes fut. med presensformer, emedan afslutningsmomentet i en handling, som nu inträder, psykologiskt blir futuralt. — Uppkomsten af grammatiska tempuskategorier föregicks sannolikt af ett tillstånd, då en och samma form måste funktionera för olika förhållanden. De olika tempusförhållandena uttrycktes antingen genom särskilda ord eller genom situationen. I förra fallet kunde småningom med genomgångsstadiet af sammansatta tempusformen (jfr sv. jag har gjort o. s. v.) vägen leda till uppkomsten af formala tempusbildningselement, t. ex. i lat. imperf. -bam, som sannolikt ursprungligen var en verbalform med betydelsen "jag var", eller fr. -ai i aurai, uppkommet af habere habeo. I senare fallet är det just aktionsarterna, som komma att spela en betydande roll såsom ställföreträdare. När nu vissa verb betecknade endast en aktionsart, andra blott en annan, så kunde dessa grupper bli mönstertyper för olika aktionsartbildningar af andra verb och i och med detsamma äfven för olika tempusförhållanden. Så torde t. ex. vissa indoeuropeiska aoristsystem ha utvecklats ur en bestämd grupp af verb o. s. v. I de utom-indoeuropeiska språken äro tempusförhållandena af samma eller analog art. Somliga, t. ex. de semitiska, ha svagt utbildade tempuskategorier, men ega, liksom de slaviska språken, särdeles rika medel att uttrycka aktionsarter, hvilka i viss mån ersätta bristen på tempora. Se vidare Tema och Tempusföljd. — Bland litt. rörande frågan om tempus och aktionsart må nämnas Delbrück, "Vergleichende syntax der indogermanischen sprachen" II (= Brugmann-Delbrück, "Grundriss der vergleichenden grammatik der indogermanischen sprachen" IV, 1897), Brugmann, "Griechische grammatik" (4:e uppl. 1913, där den hufvudsakliga litteraturen nämnes) och "Kurze vergleichende grammatik der indogermanischen sprachen" (1909), Herbig, "Aktionsart und zeitstufe" (i "Indogermanische forschungen", bd 6), och Noreen, "Vårt språk" V (1904—12). En historisk-kritisk redogörelse för den senaste litt. rörande frågan om tempusbetydelsens förhållande till aktionsartsbetydelsen eller rättare aspekten har F. Hartmann påbörjat i "Aorist und imperfektum" (i Kuhns "Zeitschrift für vergleichende sprachforschung", bd 48, 1917). K. F. J.
Tempus clausum (lat., "afstängd tid"), medeltidsbeteckning för sådana dagar, på hvilka enligt kyrklig förordning glada och i synnerhet bullrande festligheter voro förbjudna. Den äldsta kända förordningen af detta slag förskrifver sig från kyrkomötet i Laodikeia, 347, som förbjöd vissa festligheter under fastan, däribland bröllop. Sedan utkommo under medeltiden flera dylika förordningar, genom hvilka förbudet utsträcktes till äfven andra delar af kyrkoåret. Någon för hela kyrkan gemensam och allmänt gällande norm synes dock ej ha blifvit iakttagen. Tridentinska mötet (1545—63) fastställde som "tempus clausum" för den romersk-katolska kyrkan tiden fr. o. m. advent t. o. m. epifaniadagen samt tiden fr. o. m. askonsdagen t. o. m. påskveckan. Den lutherska kyrkan höll i allmänhet äfven i fråga om denna sak fast vid traditionen, med större eller mindre modifikationer inom de olika länderna. I Sverige kan, enl. ännu gällande kyrkolag (af 1686) med dess senare tillägg (1918) som tempus clausum betraktas: juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen. På dessa dagar "må nämligen skådespel ej offentligen uppföras, ej heller gifvas offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt eller hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga, s. k. varietétillställning eller andra sådana nöjen", och på "de stora högtidsdagarna" (jul-, påsk- och pingstdagen) få dessutom
Källa: Project Runeberg ·
