Sida 304
Teater
länge t. o. m. var okunnig om teaterns läge. Den uppgräfdes (1862) under ledning af tyske arkitekten Strack och är sedan dess ett af Atens och hela den grekiska världens förnämsta och mest studerade fornminnen.
Fig. 1. Normalplan af en grekisk teater. Den romerske arkitekten Vitruvius har i sin bok om byggnadskonsten meddelat på strängt matematiska grunder hvilande föreskrifter för konstruktionen af dels den grekiska, dels den därifrån i vissa punkter afvikande romerska teatertypen. Utmärkande för den grekiska teatern är enligt honom en långsmal estrad (proskenion, lat. proscenium), af grekerna äfven kallad logeion ("talplats"), på hvilken de tragiske och komiske skådespelarna utförde sina roller, hvaremot den sjungande och dansande körens prestationer voro förlagda till den 10 à 12 fot djupare liggande orchestran. Man har icke kunnat undgå att lifligt känna olägenheten af denna anordning, då i det grekiska dramat kören esomoftast ingriper i den dramatiska handlingen och med skådespelarna på scenen står i nära, stundom nära nog handgriplig, beröring. Också har man sökt minska afståndet dem emellan, antingen genom det alldeles godtyckliga och ohållbara antagandet, att kören uppträdt icke på orchestrans botten, utan på en till scenens halfva höjd uppförd estrad af trä, hvilken, då den betraktades som en utvidgning af och i sig inneslöt det i orchestrans medelpunkt befintliga offeraltaret, upptog dess namn (thymeleh), eller ock genom det icke mindre oberättigade antagandet, att skådespelarna utfört sina roller på en lägre, framför den ofvannämnda befintlig och blott några trappstegs höjd öfver orchestrans nivå upphöjd skådebana. Hufvudsakligen genom Dörpfelds undersökning af Dionysosteatern och flera andra teaterruiner synes det nu vara fullt ådagalagdt, att åtminstone under äldre tid det dramatiska spelet utförts på orchestrans egen nivå, om också den på Vitruvius grundade teorien om den höga och smala scenen icke alldeles saknar ifriga försvarare. Den konflikt, som sålunda synes uppstå mellan Vitruvius' uppgift och det verkliga förhållandet, är mera skenbar än verklig. Vitruvius lefde under senare delen af 1:a årh. f. Kr., och vid denna tid voro de forngrekiska teatrarna redan ombyggda i hellenistiskt maner. Han kände inga andra grekiska teatrar än de hellenistiska, och till dem måste således hans uppgifter hänföras. På flera af den hellenistiska tidens teaterruiner kan man ännu iakttaga ett sådant högt och smalt proskenion, och det faller sig svårt att emot hans bestämda och tydliga förklaring betvifla, att på hans tid skådespelarna brukade uppträda på detta proskenion. Den dramatiska kören hade vid denna tid antingen försvunnit eller, om någon förkrympt kvarlefva af den fanns kvar, deltog den icke i styckets handling. Å andra sidan kan man icke förneka möjligheten af att, enligt Dörpfelds yrkande, det dramatiska spelet äfven på den hellenistiska tidens teatrar egt rum såsom förr på orchestrans plan framför det höga prosceniet, hvilket i så fall torde ha tjänat hufvudsakligen som theologeion ("gudatalplats"), då gudar skulle uppenbara sig i höjden. Såväl för detta ändamål som då personer af någon anledning borde visa sig på husets tak, t. ex. väktaren i Aischylos' "Agamemnon", har tydligen äfven på den äldre grekiska teatern någon högre liggande tribun funnits eller för tillfället kunnat anbringas. — Mer eller mindre efter mönstret af Dionysosteatern i Aten byggdes en mängd stenteatrar, af hvilka delvis betydande ruiner ännu flerstädes finnas att se, t. ex. i Eretria, Epidauros (se pl. I, fig. 3), Sikyon, Mantineia, Megalopolis, Argos, Sparta inom det egentliga Grekland, Myra, Patara, Priene, Telmissos, Pergamon, Perge, Aspendos (se pl. II, fig. 11), Efesos i Mindre Asien, Syrakusa, Segesta, Taormina (se d. o. med fig.) på Sicilien. Dessa teatrar äro i förhållande till nutidens i allmänhet mycket stora. Dock har man stundom gjort sig alldeles öfverdrifna föreställningar om det antal åskådare, som de kunnat rymma. Enligt Dörpfelds på noggranna mätningar grundade beräkning har Atens Dionysosteater haft plats för ungefär 14,000 och teatern i Megalopolis, den största i Grekland, för 20,000 åskådare. De anlades gemenligen på sluttningen af någon höjd, hvarigenom vid åskådarrummets utförande en god del af arbete och byggnadsmaterial kunde inbesparas. Kring den cirkelrunda orchestran, teaterns centralparti, slöto sig i något mer än en half cirkel koncentriska, bakom hvarandra trapplikt uppstigande bänkar af huggen sten. Stundom inträffade det dock, att lokala förhållanden lade hinder i vägen för åskådarrummets fullt normala utformande. Detta var t. ex. fallet med Dionysosteatern (se
Källa: Project Runeberg ·
