Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning

är 6,18 m.), och den framströmmande vattenmassan var 2,000—2,500 kbm. i sekunden. En af italienska regeringen nedsatt kommitté föreslog för att afhjälpa dylika olyckor rensning och fördjupning af flodbädden, reglering af kloaksystemet samt utvidgning af flodbädden på de smalaste ställena, särskildt ofvanför Tiberön (se pl. XIII till art. Rom). Dessa arbeten började 1876. Floden medför i stor mängd upplösta delar af sin lerrika bädd, hvarigenom vattnet får en grågul färg (Horatius' flavus Tiberis); vid mynningen afsätter den sediment i sådana massor, att dess delta årligen ut mot hafvet tillväxer med omkr. 3 m. (H. W—k.)

Tiberias (nu Tabarije), stad i Galiléen i Palestina, vid västra stranden af sjön Genesaret ("Tiberias' sjö"), på en smal strandslätt nedanför bergen. Det anlades af Herodes Antipas, sannolikt ej före 26 e. Kr., uppkallades efter kejsar Tiberius och var en fullständig grekisk-romersk stad (och därför afskydd af de strängt ortodoxe judarna). Efter andra judiska kriget bosatte sig dock en mängd judar i T., och vid den dit från Jabne flyttade judiska högskolan slutredigerades Mischna (se Talmud). Staden nämnes i nya testamentet endast i Johannes' evangelium, och Kristus besökte den sannolikt icke. En kristen kyrka uppges ha funnits där sedan Konstantins tid. Under korstågens tid var T. ett af de kristnas fastaste bålverk i Syrien. Men 3—4 juli 1187 stod vid Hattin (se d. o.) ett slag, hvari egyptiske sultanen Saladin tillfogade de kristna under Jerusalems konung Guido ett afgörande nederlag. Nu har staden omkr. 10,000 inv., hvaraf 8,000 judar, samt flera missioner. En mängd ruiner finns efter jordskalfvet 1837, då inemot 5,000 personer här omkommo. Utanför staden ligga R. Akibas och Maimonides' grafvar, och en halftimmes väg s. om staden finnas ryktbara varma källor, omnämnda af Plinius och af Josefos, kallade Emmaus. (H. W—k.)

Tiberias' sjö. Se Genesaret. — Om slaget vid Tiberias se Hattin.

Tiberinus, Tibers flodgud, skall enligt sägnerna ha varit en jordisk konung, som ändat sitt lif i Tiberflodens böljor. Han åkallades såsom divus (den gudomlige) eller sanctus pater ("den helige fadern"). Offer till hans ära anställdes på Tiberön 8 dec., och lekar firades af fiskare på norra flodstranden 7 juli. Man föreställde sig honom vanligen som en majestätisk gammal man, i blå dräkt, med en krans af vassrör på hufvudet. I Museo Pio Clementino finnes en bildstod, som föreställer honom bekransad med segerns lager samt med ett roder i den ena och ett ymnighetshorn i den andra handen. R. Tdh.*

Kejsar Tiberius. Marmorbyst från antiken. (Nu i Louvre, Paris.) Tiberius (T. Claudius Nero, efter adoptionen af Augustus kallad T. Julius Cæsar), romersk kejsare, f. 16 nov. 42 f. Kr., d. 16 mars 37 e. Kr., är en bland de härskare, som af historien blifvit mest olika bedömd. Så har varit förhållandet äfven inom hans närmaste eftervärld. Tacitus och Suetonius skildra honom, hvar och en efter sitt kynne med öfvervägande mörka färger: Vellejus Paterculus, hvilken som militärtribun tjänat under hans befäl, hyser stor tillgifvenhet för T. Sämsta tjänsten har hans minne rönt af dem, som likt Stahr och Freytag prisat honom nästan i allt. Lyckligtvis för T:s eftermäle har det funnits framstående hävdatecknare, som sökt oväldigt fördela dagrar och skuggor.

T. var af Roms kanske förnämsta släkt, Claudierna, till hvilken äfven hans moder Livia kunde räknas, då hennes fader tillhörde den, ända till dess han genom adoption inträdde i Liviernas ätt, likaledes mycket förnäm. Octavianus (sedan kallad Augustus) förälskade sig i Livia, då hon ännu var T. Claudius Nero d. ä.:s maka, och mannen afstod henne godvilligt, 38 f. Kr., åt Augustus. Till hans hem medförde hon sin fyraårige son Tiberius och födde där tre månader senare dennes yngre broder Drusus. T. hade ärft Claudiernas sköna drag, som dock stundom vanställdes af en hudsjukdom, och deras viljekraft, men äfven deras högdragna, dystra lynne. Fullvuxen användes T. af Augustus i viktiga värf. Vid tjugunio års ålder blef han konsul för första gången. Större delen af sin tid tillbragte han i fält. Redan år 20 f. Kr. hade han sändts till östern för att insätta Tigranes som Roms vasallkonung i Armenien: persernas monark lyckades han skrämma så, att han till romarna utlämnade de troféer, som vunnits vid Crassus' (se d. o. 3) nederlag. Sedan underkufvade T. folken i norra Alperna och Pannonien (15—10 f. Kr.) och blef därefter sin broder Drusus' efterträdare i Germanien, där han vann flera framgångar och trängde djupt in i landet. 6 f. Kr. begaf han sig dock i ett slags frivillig landsflykt till Rhodos. Huruvida hans genom Augustus framtvungna skilsmässa (11 f. Kr.) från den älskade makan Vipsania Agrippina och giftermålet med sin styfsyster, den utsväfvande Julia, verkat till missstämning mot kejsaren eller om blygseln öfver Augustus' upptäckt af Julias utsväfningar och hennes förvisning föranledt honom att aflägsna sig, eller om han ville gå ur vägen för Augustus' dottersöner och presumtiva efterträdare eller om alla dessa skäl samverkat, må lämnas därhän. Ensamheten förbättrade ej hans medfödda pessimism. År 2 e. Kr. återvände han till Rom och blef år 4, efter Cajus' och Lucius' frånfälle, af kejsaren insatt till tronarfvinge, i sammanhang hvarmed han själf skulle adoptera sin broder Drusus' son, Germanicus. Han öfvertog åter befälet i Germanien och förde det med kraft och skicklighet, aktad, stundom älskad af sina officerare. Efter Augustus' död (14 e. Kr.) tillträdde T. regeringen. Han uppträdde i början med stor försiktighet. Han gaf visserligen lösen och befallningar åt lifvakten — hvem skulle annars gjort det? —, men i senaten nekade den nu femtiofemårige pessimisten länge att åtaga sig regeringsbördan, ännu tyngre därigenom, att den faktiskt oinskränkta monarkien ej ännu på långt när