Sida 240
Tapissière
holsteinske grefven Gert 7 okt. 1334; den är i nyaste tid nästan h. o. h. uppodlad. E. Ebg.
Taphrina Fr., Blåssvamp, bot., svampsläkte utgörande typen för fam. Exoascaceæ bland askomyceterna. Alla arterna äro parasiter, i synnerhet på träd och buskar af hängeväxter, lönnar och prunoidéer. Asci bildas direkt af myceliet, som utbreder sig i bladen eller frukterna mellan kutikulan och epidermiscellernas ytterväggar. Svampen åstadkommer deformationer af olika slag, såsom häxkvastbildning (se Häxkvast), buckling eller krusning af bladen (Se Krussjuka) eller uppsvällning af frukterna, t. ex. hos plommon, s. k. plommonpungar. G. L—m.
Tapia, Eugenio, spansk författare, f. 1776 i Avila, d. 1860 i Madrid, verkade en tid som advokat och tidningsman, var 1810—20 redaktör af regeringens tidning "La Gaceta", blef 1821 deputerad, men landsförvisades 1824 jämte andra liberaler. Vid sin återkomst till fäderneslandet blef T. öfverdirektör för undervisningsväsendet, invaldes i Spanska akad. och var 1843—47 öfverbibliotekarie vid Nationalbiblioteket. T. begagnade flera pseudonymer. Så publicerade han under pseudonymen El licenciado Machuca Ensagos satíricos en prosa y verso (1820) och under pseud. Don Valentín del Mazo y Correa La bruja, el duende y la inquisición (1837), ett romantisk-burleskt skaldestycke. Vidare att nämna äro Poesías líricas, satíricas y dramáticas (1821), tragedierna Agamemnón och Cosroas y Siroe, dramerna La Acelina, La madrastra, La soltera suspicaz, El hijo predilecto och Idomeneo. T:s förtjänstfullaste arbete anses vara Historia de la civilización Española desde la invación de los árabes hasta la época presente (4 bd, 1840). T. är intagen i Spanska akad:s "Catálogo de autoridades de la lengua". Se Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 67. Ad. H—n.
Tapiau, stad i preussiska reg.-omr. Königsberg (Ostpreussen), vid järnvägen Königsberg—Eydtkuhnen och Pregel, som där utsänder Deime till Kurisches haff. 5,986 inv. (1910). Liflig industri och handel. Tyska ordens 1351 uppförda slott, där ordens siste högmästare och den förste hertigen af Preussen, Albrekt af Brandenburg, dog (1568), är nu förbättringsanstalt.
Tapinoma, zool. Se Dolichoderinæ.
Tapio [ta'piå], finsk myt., skogs- och jaktgud i de finska runorna, synes vara en personifikation af skogen. Namnet är af oviss härledning. K. B. W.
Tapiocca, Tapioka. Se Manihot, sp. 772.
Tápió-Szent-Márton [tā'piå-sänt-mārtån]. Se Szent-Márton.
Tapir, Tapirus, zool., ett till ordn. Perissodactyla (se Ungulata) hörande däggdjurssläkte, som skiljer sig från öfriga till denna ordning hörande djur genom förekomsten af fyra med hofvar försedda tår å fram- och tre å bakfötterna, genom sin till en kort, rörlig snabel förlängda nos samt genom tandsystemets beskaffenhet: sex framtänder ofvan och nedan, hörntänder samt sju kindtänder i öfveroch sex i underkäken, hvilka kindtänder alla till formen öfverensstämma med hvarandra. I öfrigt utmärkas tapirerna genom jämförelsevis ringa storlek — hos ingen art öfverstiger kroppens längd 2,6 m. eller höjd 1,7 m. —, genom långdragen kropp, aflångt hufvud och kort svans. Man känner fem arter, af hvilka en förekommer i södra Asien, de öfriga i Centraloch Syd-Amerika. Släktet uppträder redan under miocenperioden i Europa och har sedan denna tid ej undergått några anmärkningsvärda förändringar. Tapirerna äro fredliga växtätare, som vistas i de på vattendrag och kärr rika delarna af urskogarna, där de uttrampa gångstigar åt sig. De äro i rörelse företrädesvis om natten. Mycket rädda, fly de i allmänhet för hvarje fiende och störta i vattnet, där de simma och dyka med stor skicklighet. Liksom flodhästen går tapiren gärna omkring på bottnen under vattnet. Honan föder en eller två ungar, hvilka liksom vildsvinens äro randiga. Alla tapirarterna jagas för köttets och hudens skull. De bäst kända arterna äro schabraktapiren, T. indicus, som har tät och svart hårbeklädnad, med en schabrakformig, hvitaktig fläck öfver rygg och sidor, samt förekommer i Öst-Asien från Tenasserim och Malakka till Sumatra och Borneo, och amerikanska tapiren, T. americanus (se fig.), hvars hårbeklädnad är mörkt gråbrun och från nacken till skulderbladet förlänger sig till en kort, styf man. Den amerikanska tapiren förekommer i större delen af Syd-Amerika. Den förföljes lika ifrigt af de stora kattarterna, jaguaren och puman, som af människan. Den trifs godt i Europas zoologiska trädgårdar. — Redan under oligocenperioden uppträdde släktets stamfader (Protapirus) i Europa. L—e.
Tapirbark, farm. Se Drimys och Malambobark.
Tapisseri (fr. tapisserie, af tapis, matta, duk), en gemensam benämning på mattor, väggbonader, dukar, möbelbeklädnader, prydda medelst för hand antingen genom väfning (flätning) eller genom broderi utförda ornament och figurer, således haute-lisse- och basse-lisse-väfnader, gobelänger, smyrnamattor, broderade dukar o. d. — I äldre svenska återgafs ordet folketymologiskt med tapetseri, hvaraf ännu benämningen tapetserare på den, som uppsätter eller på sin behöriga plats anbringar detta slags föremål (vanliga tapeter däremot uppsättas af handtverksmålaren). — I den nyare svenskan har ordet tapisseri erhållit den speciella betydelsen af broderi på stramalj medelst korsstyng, det enklaste och lättaste af alla hithörande arbetssätt.
Tapissière [-iǟr], fr., ett slags stor, helöppen vagn med bänkar och tak, mycket bruklig som
Källa: Project Runeberg ·
