Sida 29
Sågverk
kraft erhållas för maskinernas drift, används vedaffallet till sulfatmassetillverkning och sågspånen för tillverkning af den ånga, som fordras för massans torkning.
Fig. 5. Elektrisk kran för att lyfta virket på brädgårdsstaplarna. Brädgården. Från sågverket föres virket vanligen med elektriska lokomotiv till brädgården för att där torkas. Brädgården bör ligga fritt och luftigt på brandfritt afstånd från sågverket och med lätta kommunikationsmöjligheter för virkets inoch utfrakt. Den genomdrages därför med järnvägsspår för virkets infrakt och mellan dem med spår eller banor för utfrakten. Spåren läggas helst parallella med 2 à 4 staplars mellanrum. Mellan dessa dragas på marken banorna för virkets utfrakt, hvilka vanligen bestå af rullar, som sättas i rörelse genom en ändlös lina. Skenorna på infraktsbanorna läggas antingen på marken, på 3 m. höga banor eller på högbanor af omkr. 6 m. Virket upplägges i stabbar l. staplar (fig. 4; se Stabbe). På sista tiden har man börjat använda elektriska kranar med lång arm för virkets lyftande på staplarna (fig. 5), hvarigenom det tunga stabbläggningsarbetet nedbringats till ett minimum. Virket torkar i en god brädgård sommartid på 3 à 4 veckors tid; höst och vinter kan härför erfordras lika många månader, ja, ännu längre tid. För att påskynda torkningen använder man på många ställen torkugnar, där virket några dagar förvaras i uppvärmda rum. Är vädret fuktigt, brädgården mindre luftig och virket illa stapladt, angripes virket af blåytesvampen, som gör ytvirket blågrönt och mindre användbart för sådana ändamål, där virkets yta skall synas (se vidare Blåved). Då virket sålts, tages det ur staplarna, klassificeras, afkapas i de längdmått köparen önskar, vanligen engelska fot, men äfven danska och holländska fot, meterfot o. s. v. Denna kapning sker stundom för hand, men i allmänhet i kapskjul med maskinkraft. Vid våra kustbrädgårdar nedlägges virket sedan i pråmar, där det märkes med säljarens märken, för att sedan utbogseras till ett fartyg och där inlastas. I brädgårdarna finnas vanligen äfven hyflerier. Genom hyfling afser man att vinna ett högre värde af en förut god vara eller också att upphjälpa värdet på mindre godt virke. Man fordrar, att af det hyflade virket en sida skall vara ljus och fin; den andra får vara blå eller skadad, hvarför man brukar klyfva och hyfla virket, som då vanligen får insidan ljus. Hyflarna bestå af ett stadigt stativ, kuttrar, tryckvalsar och transmissioner. I de större hyfvelmaskinerna finnas 4 eller flera kuttrar l. små på hufvuden fästa hyfveljärn, som kunna drifvas rundt med en mycket stor hastighet (fig. 6). Dessa hyfveljärn kunna ha olika fasoner, hvarigenom virket i sin tur kan hyflas efter allehanda mönster. Då det varit besvärligt att inställa hyfveljärnen för hvarje gång, har Bolinders konstruerat fräsar l. hyfvelstål (fig. 7), där dessa äro fast förenade med kutterhufvudet. Understa sidan planhyflas med ett eller flere fast sittande plana hyfvelstål. Af valsarna äro de, som sitta där virket inmatas, rörliga medelst maskinkraft, för att virket hastigt skall kunna genomföras, under det att de, som sitta vid kuttrarna, tjäna till att hålla virket stadigt fast under hyflingens gång. Hyflingshastigheten är vanligen 20 à 30 m. i minuten, men kan uppdrifvas till 50 à 60 m. Det sågade virket klassificeras efter sin kvalitet i 7 klasser (se därom Sortering och jfr Bräder). Det hyflade virket åtskiljes i 3 klasser. Fig. 6. Kutterhufvud. Fig. 7. Bolinders fräs.
Försäljningen tillgår i stort sedt på följande sätt. Med stöd af stämplingslängderna från skogarna och profsågningarna uppgöres en specifikation öfver de sortiment, som man beräknar erhålla under året. Denna specifikation kallas stocken l. stocknotan. Stocken utsändes till verkets agenter jämte uppgift på de pris, som man noterar. Agenterna intelegrafera de offerter de
Källa: Project Runeberg ·
