Sida 96
Söderman, Johan August
Söderlund, Karl Gustaf, etsare, f. 8 jan. 1860 i Stockholm, är bosatt i Paris, där han studerade för C. L. Courtry och Cormon. Bland hans reproduktioner (i raderingar af högt konstnärligt värde) af äldre och moderna målningar märkas blad efter Detaille, Leloir, Meissonier, Reynolds, Rembrandt (Filosofen, i Louvre), van der Meer från Delft (Spetsknypplerskan, i Louvre) m. fl. G—g N.
Södermalm, stadsdel i Stockholm (se d. o., sp. 1461—62 o. f. samt plankartan).
Södermalms högre läroanstalt för flickor, högre fullständigt läroverk för flickor i Stockholm. För att fylla behofvet af en högre flickskola på Södermalm bildades i febr. 1881 på initiativ af åtskilliga framstående söderbor, bl. a. rektor R. Törnebladh och kammarrådet, sedermera generaldirektör A. Anderson, ett solidariskt bolag (som 1891 ombildades till aktiebolag). Redan på hösten 1881 öppnades läroverket, som vid nästa läsårs början inflyttade i en nyuppförd byggnad vid Adolf Fredriks torg, där det ännu har sin lokal. Läroanstalten var från början 7-klassig, jämte en 3-klassig småskola, 1884 tillkom en 8:e klass, och 1906 var ett gymnasium på 4 ringar färdigbildadt. Läroanstalten erhöll 1907 dimissionsrätt till studentexamen och 1914 s. k. normalskolekompetens åt afgångsbetyg från 8:e klassen. Antalet lärjungar uppgick vårterminen 1918 till 495. Föreståndare var 1881—1903 läroverksadjunkten F. R. Aulin och har från sistnämnda år varit lektor V. Vessberg. Föreståndarinnor ha varit fröknarna Fredrique Runqvist (1881—83), Hilda Myrberg (1883—1911) och Gerda Lang (sedan 1911).
Södermalms skans. Se Grinds skans.
Söderman. 1. Johan August S., tonsättare, f. 17 juli 1832 i Stockholm, d. där 10 febr. 1876, var son af den såsom outtröttlig vådevillkompositör kände orkesteranföraren vid Mindre, Djurgårdsoch Södra teatrarna Johan Vilhelm S. (f. 1808, d. 1858). I sina tidigare år röjde August S. alls ingen håg för musik och ansågs äfven oduglig till annat. Vid 11 års ålder skickades han till sjöss, men sjuknade i Bremen och måste återvända hem. Han sattes då i Grundéns pianoinstitut, men gjorde där i början inga framsteg, tills hans musiksnille med ens blixtlikt bröt fram, hvarefter han gick om alla andra. Utom piano lärde han spela oboe och något violin samt medverkade i orkestrar. Hans dirigentanlag upptäcktes af E. Stjernström, som 1850 tog den 18-årige ynglingen till orkesteranförare för sin trupp, hvilken reste i Finland och Sverige, innan den 1854 slog sig ned på dåv. Mindre teatern i Stockholm. Där verkade S. oafbrutet till 1860, med undantag af en tid 1856—57, då han genom förskott på sin blifvande löneförhöjning fick tillfälle till en utrikes studieresa, hvarunder han i Leipzig begagnade Richters och Rietz' undervisning. 1860 kallades han till kormästare vid K. operan, och vid Lachners afgång erbjöds honom hofkapellmästarposten, den han dock blygsamt afstod ifrån, till förmån för L. Norman. I stället blef han 1862 för sex år äfven biträdande kapellmästare med sammanlagdt 4,000 kr. lön, hvilken summa han fick behålla, då han efter någon tid återgick till att ensamt vara kormästare. Tillika tjänstgjorde han som sånganförare i Par Bricole och Stockholms skarpskytteförening under flera år. Att ge lektioner var honom så förhatligt, att han aldrig kunde förmå sig därtill; däremot förtjänade han tidtals något på sina kompositioner, som ofta genast blefvo i ovanlig grad populära. Han blef 1865 led. af Mus. akad. 1869—70 gjorde han på Jenny Linds stipendium en rundresa öfver Köpenhamn genom Tyskland och Österrike, hvarvid han, under nästan oafbrutet komponerande, dröjde längre tider i Koblenz, Dresden och Köpenhamn. Stadd i trånga ekonomiska villkor och från 1870-talets början plågad af sjukdom (lefverskrumpning), utvecklade han dock en nästan feberaktig tonsättarverksamhet; hans förtidiga död stäckte de rika förhoppningar man hyst om fortsättning på denna. Som hedersgärd åt hans minne anordnades en nationalinsamling till förmån för hans efterlämnade familj.
Den mängd af nätt och melodiös operettmusik, som S. skref för Stjernströms teater (Urdur, Regina von Emmeritz, Hin ondes första lärospån, Guldkorset m. m.), efterträddes vid hans öfvergång till K. teatern af en massa musikinlägg till skådespel, såsom Schillers Fiesco och Orleanska jungfrun, Shaksperes Richard III, Byrons Sardanapalus, Hedbergs Kung Märta, Dagen gryr, Bröllopet på Ulfåsa (däri den vidtberömda, originella bröllopsmarschen), Vid riksgränsen, Josephsons Folkungalek och Marsk Stigs döttrar, Dietrichsons Karl Folkunge o. s. v. — allt kompositioner, som hans ständigt rörliga och fruktsamma fantasi med lätthet verkställde på uppdrag och hvari han lade i dagen en lysande karakteriseringsförmåga, slagfärdighet och scenisk blick. På uppdrag skref han äfven i de flesta fall sina många kompositioner för högtidliga tillfällen, åt hvilka han alltid förstod att ge vederbörlig glans och festprägel, såsom Festpolonäs, Festmarscher till prinsessan Lovisas förmälning och Oskar II:s kröning, Sorgmarscher öfver drottning Lovisa och Karl XV, Kantat vid Lunds universitets 200-årsjubileum, An die freude, Tempelsalen m. fl. ordenskantater. En särskild dragning åt andlig komposition röjer sig icke blott i flera till en del outgifna motetter och psalmer, utan framför allt i hans originella Andliga sånger för solo, kör och orgel samt den visserligen mera profana än kyrkliga, men högst effektfulla och storvulna Katolska mässan för soli, kör och orkester, hvilken ställer S. i bredd med Berlioz, Liszt och Verdi som representant för den nyare, subjektiva och pompösa, estetiskt snarare än etiskt uppbyggliga kyrkomusiken. (För de Andliga sångerna och Mässan använde han flera partier ur sin tidigare skådespelsmusik.) Mindre glänsande, men mera känsliga och innerliga strängar anslår han i sina solosånger med piano: Heidenröslein (8 Heine-sånger), Serviska folksånger, Tre ballader (Trollsjön, Trogen i döden, Hafsfrun), Tre tyska visor, Värfningen, Digte og sange (en serie till ord af
Källa: Project Runeberg ·
