Sida 343
Tegnér, Esaias
angrepp på Karl XIV Johan upprörde honom. — För att återhämta sig företog han flera resor till bad- och kurorter. 1833 besökte han Karlsbad, och den berömde skalden var under denna resa föremål för mycken uppmärksamhet samt knöt bekantskap med flera utmärkta personligheter. Men hälsa fann han icke. De följande åren företog han badresor till Varberg eller Göteborg, men utan att hans tillstånd däraf förbättrades. I hans bref råkas gång på gång uttryck för hans förstörda jämvikt, exempelvis: "Min själ brinner, och mitt hjärta blöder, och esomoftast sätter sig mörkret på tankens högsäte i hjärnan. Jag lider af en sjukdom som man ger smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska heter galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli kvitt; det stod ej i min makt att göra mig urarfva".
Ogärna infann han sig vid 1840 års riksdag; läkarna påyrkade, att han ej skulle resa dit, men hans vän Heurlin — i den samtida liberala pressen kallad T:s onda ande — ville ha hans hjälp på den konservativa sidan och öfvertalade honom. Ryktet visste att förmäla, det oppositionen, utgående från Riddarhuset, skulle vända sig mot den gamle hjältekonungen själf samt söka framtvinga hans abdikation. Detta väckte T:s harm. Redan i slutet af 1839 offentliggjorde han dikten Georg Adlersparres skugga till svenska folket, hvari han varnade för ett befaradt press- och pöbelvälde. Efter ankomsten till riksdagen lät han utgå sin hälsning Till svenska riddarhuset. Han erinrar i denna dikt om anorna från Sveriges stormaktstid och lägger riksdagens första stånd på hjärtat att bekämpa "det lumpnas terrorism, det plattas envåldsmakt". Att den liberala tidningspressen skulle utpeka honom som en affälling från frihetsidéerna var naturligt, och uttrycken voro våldsammare än någonsin. I slutet af juni tog han permission för att tillbringa någon tid i sitt hem, till hvars ro han från riksdagens oro ifrigt längtat. Men här väntade honom början till slutet. "Efter ett vid en dusch begånget misstag", berättar Böttiger, "och ett därpå följande häftigt slaganfall märktes ögonblick af sinnesförvirring". På läkares inrådan fördes han först till hufvudstaden; men vid höstens inbrott färdades han sjöledes till P. W. Jessens berömda anstalt för sinnessjuka i Slesvig. Under ljusa mellanstunder på denna resa skref han Resefantasier, af hvilka synnerligast den tredje gör ett gripande intryck.
Redan i maj 1841 kunde han återvända hem, men var svag och af mattad. I Slesvig och strax efter hemkomsten skref han Kronbruden, en hvardaglig idyll på hexameter, hans enda större dikt efter flyttningen från Lund. Den är af icke ringa intresse, om än, som Böttiger säger, "emellanåt lyrans slag förråda en tröttnande hand och versens metriska byggnad ej alltid är den grekiskt lätta som t. ex. i 'Nattvardsbarnen'". Men näppeligen märker man denna tröttnande hand i den dikten beledsagande, lika sköna som ädla dedikationen till Franzén. Ännu några andra dikter tillhöra dessa år, bland dem den stora Till Karl XIV Johan med en nationalkarakteristik; den var afsedd att vara dedikation af T:s samlade dikter, men kungen afböjde. 1845 uppträdde han sista gången på Växjö gymnasium och uppläste med svag och stapplande röst en afskedshälsning till de afgående lärjungarna. I aug. s. å. begärde och erhöll han tjänstledighet. Förnyade slaganfall hade alltmera nedsatt hans krafter. En af hans sista dikter är den rörande Afsked till min lyra. Där uttalar han denna sanning: "Egentligt lefde jag blott, då jag kvad." Där hör man hans sista toner klinga i afskedsorden: "Förvissna, Febi lager, på min panna, dö på min tunga, du min sista sång!" Anmärkningsvärd är Sångmön och drömmen, en dialog, där bl. a. romantikens mystik utvecklas.
I okt. 1846 förlamade ett slaganfall hans vänstra sida, och 2 nov. s. å., kort före midnatt, kom den befriande döden. Han jordades på Växjö kyrkogård, där ett enkelt kors af hvit marmor betecknar hans hvilorum (fig. 4). Fig. 4. Tegnérs graf i Växjö.
Budet om T:s bortgång väckte sorg öfver hela landet. Det politiska partiklandret förstummades. I Stockholm, Lund, Uppsala, Växjö och Jönköping firades minnesfester. Sju år därefter, 22 juni 1853, blef i Lund, därifrån hans härligaste sånger utgått, hans af Qvarnström modellerade bildstod med stor högtidlighet och under allmänt deltagande aftäckt (på Tegnérsplatsen vid Lundagård; platsen med statyn ses i fig. 6 å pl. I till art. Lund). Då 1882 hundraårsdagen af T :s födelse inträffade, var det icke ensamt i Sverige man erinrade sig dagens
Källa: Project Runeberg ·
