Sida 285
Tavastehus
fattige samt genom en vallfart, som han företog till Jerusalem, vann han ett rykte, som sträckte sig t. o. m. till utlandet. Nedböjd af ålder, afsade han sig 1450 biskopsämbetet och lefde därefter i sin boning invid Nådendals kloster. Jfr Olaus Magni, biskop.
2. Johan Henrik T., grefve, den föregåendes broders ättling i 10:e led, militär, diplomat, f. 31 juli 1763 antagligen på Halola gård, Kuopio socken, Finland, d. barnlös 11 juli 1841 i Stockholm, utnämndes 1779 till fänrik vid Savolaks' regemente, studerade 1779—81 vid en läroanstalt i Strassburg, först på G. M. Sprengtportens, sedermera på Gustaf III:s bekostnad, och antogs under tiden till underlöjtnant vid Royal suédois. 1782 blef han page hos Gustaf III samt utnämndes 1786 till löjtnant och 1787 till kapten vid Nylands regemente. Under kriget 1788—90, då han tjänade under G. M. Armfelts befäl dels i Finland, dels vid Dalfrikåren i Värmland, lade han vid flera tillfällen mod och själsnärvaro i dagen, t. ex. vid svenskarnas eröfring af ryssarnas ställning vid Pardakoski och Kärnakoski (15 april 1790), med anledning hvaraf han utnämndes till öfverstelöjtnant vid Dalregementets vargering. Oberättigadt tillade han sig däremot, på G. Jägerhorns bekostnad, förtjänsten af, att ryssarna tillbakakastades vid sina försök att öfverrumpla svenskarna vid Parda- och Kärnakoski (30 april s. å.). Efter Armfelts nederlag och blessyr vid Savitaipale (4 juni s. å.) förordnades T. att föra befälet öfver brigaden till den nye chefen Wredes ankomst. 1791 förflyttades han som öfverstelöjtnant till Jämtlands regemente, hvars chef han blef 1802, och utnämndes 1804 till chef för Kalmar regemente. Pommerska kriget 1805—07 bevistade T. dels som brigadchef, dels som befälhafvande generaladjutant. Då fransmännen i april 1807 drefvos ur Pommern, förde T. befäl öfver den högra kolonnen, som i denna affär spelade en mindre aktiv roll än den af Armfelt kommenderade vänstra. T. hugnades emellertid med riddargrad af Svärdsordens stora kors. Under 1808—09 års krig med Danmark förde T. först en brigad af södra armén; sedermera, 2 maj 1809, blef han befälhafvare öfver nämnda armé och afslöt i denna egenskap det stillestånd med danske generalen von Bülow, som varade till fredsslutet s. å. T., som 29 juni 1809 utnämnts till generalmajor och 1812 till kronprinsens adjutant, affärdades i april s. å. öfver Ryssland till Konstantinopel, dit han anlände 23 juni, för att dels påskynda afslutandet af de rysk-turkiska fredsunderhandlingarna i Bukarest, dels indraga Turkiet i en mot Frankrike riktad allians med Sverige, England och Ryssland. Vid hans ankomst till Konstantinopel var freden ratificerad så när som på ett par punkter, om hvilka de respektive makterna dock snart kommo öfverens utan T:s mediation, som f. ö. aldrig officiellt erkändes af Porten. Hans arbete för en allians hade alldeles ingen framgång, hvilket dock ej berodde på bristande nit från hans sida. I jan. 1813 lämnade T. Konstantinopel, utnämndes i april till generallöjtnant och var under fälttåget i Tyskland s. å. souschef vid nordarméns generalstab. 17 dec. 1813, några dagar efter den med Danmark afslutade vapenhvilan, afsändes han af kronprinsen till Köpenhamn för att med danska regeringen öfverenskomma om grundvalarna för freden. Han sändes äfven att utväxla ratifikationerna af freden i Kiel (14 jan. 1814) och stannade sedermera till slutet af 1819 som envoyé vid hofvet i Köpenhamn. Under tiden, 1816, lämnade han chefskapet för Kalmar regemente och befordrades till inspektör vid 3:e infanteriinspektionen. 1824 blef han general af infanteriet. 1829 utnämndes han till En af rikets herrar. T. erhöll 1802 friherrlig och 1818 greflig värdighet. — T. var led. af Svenska krigsmannasällskapet (nuv. Krigsvet. akad.) från dess stiftelse och af Landtbruksakad. (1837). Militärisk duglighet, omfattande kunskaper, vunna bl. a. genom flera utländska resor, samt färdighet i språk förklara hans glänsande befordringar, men till dem bidrog väl äfven hans anställning vid hofvet, där han utnämndes 1787 till kammarjunkare, 1798 till kammarherre och 1818 till öfverstekammarjunkare. 1. M. G. S. 2. J. Th. W.
Tavastborg. Se Tavastehus slott.
Tavastehus, landskommun i Tavastehus län, Finland, Janakkala domsaga, Hauho härad, är förenad med T. stadsförsamling till ett pastorat. Areal 97 kvkm. 2,249 inv. (1916), finsktalande. O. B—n.
Fig. 1. Tavastehus' vapen. Tavastehus (fi. Hämeenlinna), stad vid Vanajavesi sjö i Tavastehus län, Finland. Areal 128 har (1916), hvaraf 81 har äro indelade till stadsplan; dessutom eger staden jord om 1,173 har i angränsande socknar. 6,448 inv.(1916), hvaraf 2,9 proc. svensktalande. De för kommunal inkomstskatt taxerade inkomsterna uppgingo 1916 till 5,9 mill. mark; per 100 mark taxerad inkomst uppbars (1917) 5 mark. Stadens utgifter stego 1916 till 450,000 mark; dess skulder belöpte sig till 1,6 mill. mark. Antalet personer, som 1914 underhöllos och understöddes af den kommunala fattigvården, var 188, d. v. s. 2,8 proc. af stadens hela befolkning; kostnaderna för fattigvården stego 1915 till 30,459 mark (4 mark 67 penni per inv.). T. har ej större betydelse som handels- eller industristad; i dess 33 industriella arbetsställen med ett tillverkningsvärde af 3,5 mill. mark sysselsattes 452 arbetare 1915. — T. är ändpunkten för Finlands äldsta järnvägslinje, Helsingfors—T. (1862), sedermera (1876) fortsatt till Tammerfors. Ångbåtar förmedla trafiken med den välodlade bygden kring sjöarna i n. v.
Källa: Project Runeberg ·
