Sida 511
Tessalien
spänningar. Från en metalltråd, som står i beröring med den ena polen, formligen spruta elektriska gnistor ut åt alla håll i luften under ett egendomligt fräsande. Sättes ett s. k. Geisslerrör (hvarur luften till största delen är urpumpad) i förbindelse med den ena polen genom en ledare, hvartill också människokroppen kan tjäna, i hvilket fall man vanligen med ena handen berör polen och med den andra fattar Geisslerröret, så utstrålar från detta ett intensivt sken. Mot alla ur föregående erfarenheter dragna slutsatser visade sig människokroppen, som vid dylika försök genomilades af teslaströmmar, ej lida men af dessa. Man har förklarat denna egendomlighet så, att strömmar af mycket högt växeltal gå fram endast på de ledande kropparnas yta. Förenas hvardera polen med sin kopparplåt och införes mellan dessa Geisslerrör, börja dessa glöda, oaktadt de ej stå i ledande beröring med polplåtarna. T. har sökt grunda en elektrisk belysningsmetod på denna omständighet. Emellertid har den ej visat sig ekonomisk, hvilket T. förmodade bero därpå, att gaserna (i Geissler-rören) ha ytterst ringa förmåga att utstråla ljus. T. försökte därför bringa andra kroppar att glöda under inverkan af sina strömmar. Förmånligast fann han kol inneslutet i Geisslerrör vara. Dylika lyskroppar kallas teslalampor. De skilja sig till det yttre från vanliga glödlampor därigenom, att endast den ena ändan af koltråden (och ej båda) är förenad med en strömtillförande kontakt. Denna lampa har emellertid icke lyckats konkurrera med förut brukliga belysningsmedeL Med teslaströmmarna kan man göra en mycket stor mängd andra teoretiskt intressanta och glänsande försök, hvilka lika litet som de förut nämnda ännu ledt till några nämnvärda praktiska resultat. De ha också användts inom terapien, exempelvis för botande af kräfta, dock med tvifvelaktig framgång. De flesta försök på detta område utfördes af d'Arsonval, hvarför denna läkemetod kallats arsonvalisering (se därom Elektroterapi, sp. 372—373). T. har sedan 1903 varit sysselsatt med ett eget system för telegrafering och telefonering samt med trådlös öfverföring af elektrisk energi. Han har också konstruerat motorer af hög kraft per viktsenhet. T. har utgett Untersuchungen über mehrphasenströme (1895). S. A—s.
Teslalampor. Se Tesla, N.
Teslaströmmar, fys. Se Tesla, N.
Tesmoteter (grek. thesmothetai, lagskipare) kallades i det forna Aten de 6 arkonter (se Arkont), som icke i likhet med de 3 förste hade särskilda ämbetstitlar. Dessa 6 tesmoteter voro ett slags förmän för den allmänna domarkåren l. heliaian och egde som sådana att utlotta domare (se Heliaster) samt anvisa domstolslokaler och rättegångstider för de särskilda rättegångsfallen, hvarjämte det synes ha tillkommit dem att själfva verkställa den inledande undersökningen och som ordf. leda förhandlingarna vid alla sådana rättegångar, som icke hörde under någon af de tre förste arkonternas eller annan specialmyndighets jurisdiktion. Äfven hörde det till deras åligganden att företaga en årlig revision af hela lagväsendet, särskildt från synpunkten af dess inre konsekvens. A. M. A.
Tešnar, J. F. Se Vendiska litteraturen.
Te-snet, stad. Se Esne.
Tessa, i sitt öfre lopp Smaadöla, norsk jökelälf, upprinner i Jotunheimen, upptar vattnet från Tessevatn (12,1 kvkm.) i Gudbrandsdalen, bildar flera fall, bl. a. Tessefossen (53 m.), och faller ut i Vaagevatnet. K. V. H.
Tessalien (grek. Θεσσαλία l. Θετταλία, lat. Thessalia), Greklands nordöstligaste landskap. Gränsen i n., mot Macedonien, utgöres af de Kambuniska bergen och Olympos i v., mot Epirus, af Pindoskedjan, i ö. af Egeiska hafvet och Pagaseiska viken (nu Voloviken). I s. bildar Othryskedjan T:s naturliga gräns mot mellersta Grekland. Äfven utmed T:s östra kust löper en bergskedja, Ossa (nu Kissovo) och det därmed i s. sammanhängande Pelion (nu Plessidi), hvilken fyller större delen af det i forntiden ofta som ett särskildt landskap betraktade Magnesia och mot s. ö. utlöper i en smal halfö. Det egentliga T. utgöres till största delen af en vidsträckt slätt, hvilken i hufvudriktning mot n. ö. genomströmmas af den på Pindos upprinnande hufvudfloden Peneios (nu Salamvria), den största i Grekland. Peneios' öfre flodområde, som upptar landskapets västra och sydvästra del, utgör det s. k. öfre T., beläget 200—250 m. ö. h. och på östra sidan begränsadt af en midt genom landskapet från n. till s. strykande bergås af måttlig höjd. Denna genombrytes i en trång dalgång af Peneios, som därefter i sitt nedre lopp genomströmmar den betydligt lägre liggande nedre tessaliska slätten och efter att ha från v. upptagit den betydliga bifloden Europos (nu Xeragi) i landskapets nordöstra hörn söker sig en väg till hafvet genom den berömda Tempedalen (se Tempe) mellan bergen Olympos i n. v. och Ossa i s. ö. Detta aflopp är dock vid starkare vattenflöde otillräckligt, hvarför en stor del af den tessaliska lågslätten då öfversvämmas och förvandlas till en vidsträckt sumpmark. I landets östra del ligger den betydande sjön Boibëis (nu Karlá). En tredje del af det tessaliska slättlandet bildar i landskapets sydöstra hörn kustslätten vid Pagaseiska viken, hvilken genom en sydvästlig utgrening från Pelionberget är skild från Peneios' flodområde. Den tessaliska slätten är på en gång den vidsträcktaste och den bördigaste i hela Grekland. Denna omständighet står i nära samband med dess historiska och politiska öden. Landets bördighet var en frestelse för främmande inkräktare. Enligt den grekiska vandringssagan ha redan i urminnes tid de från Epirus invandrade tessalerna tagit i besittning dess sydvästra del kring den urgamla staden Arne och därifrån förjagat de äldre invånarna, beoterna (se Beotien). Äfven dorerna (se d. o.) sägas under någon förhistorisk tid ha bott i T. Som urinvånare i olika delar af landet nämnas f. ö. pelasger, minyer, perrhaiber, hestiaier m. fl., hvilka alla synas ha blifvit af de tessaliske inkräktarna dels förjagade, dels kufvade och gjorda till lifegna under namn af penester (se d. o.). Mera från etnografisk än från politisk synpunkt var T. under forntiden af ålder indeladt i fyra stora distrikt: Hestiaiotis i n. v., med hufvudstaden Trikka (nu Trikala); Pelasgiotis, omfattande landskapets mellersta och nordöstra del, med hufvudstaden Larisa, landets största stad, vid Peneios och dessutom städerna
Källa: Project Runeberg ·
