Sida 230
Tankevilla
En del logiker ger icke slutledningen någon själfständig plats vid sidan af omdömet. Stundom upptas ock systemet (se System) som en högsta tankeform. En synnerligen skarpsinnig undersökning af hit hörande problem har den svenska litteraturen i K. Y. Sahlins afh. "Om grundformerna i logiken" (i "Uppsala univ:s årsskr.", I, 1883, II, 1884). S—e.
Tankehämning. Se Sinnessjukdom, sp. 639.
Tankekänsla, psyk., sådana känslor, som väckas hos människan genom hennes tänkande eller genom association äro förbundna med hennes tankar (se Känsla). S—e.
Tankelagarna (lat. principia cogitationis), log., de lagar, som gälla för det mänskliga tänkandet. Om man kallar för tänkande endast den formellt högsta teoretiska själsverksamheten, så äro tankelagarna för denna verksamhet teoretiska lagar (se Lag), som tänkandet måste följa för att förtjäna sitt namn. En teoretisk själsverksamhet, som ej följer tankelagarna, är då ej tänkande, utan ett föreställande, som saknar strängt logiskt värde. Kallar man äfven de bristfälliga försöken att tänka för tänkande, så kunna tankelagarna betraktas som praktiska lagar, hvilka man bör söka tillämpa i sitt tänkande. Man har tänkt oriktigt, om man ej följt tankelagarna. Vanligen upptas inom logiken som tankelagar endast de tänkandets grundlagar, från hvilka alla mera speciella tankeregler ytterst kunna härledas. De fleste logiker uppställa tre sådana tankelagar: 1. identitetslagen (lat. principium identitatis): allt är hvad det är (A är A); 2. motsägelselagen l. motsägelselöshetens lag (principium contradictionis): intet kan i samma afseende på en gång vara och icke vara detsamma (A är icke icke-A); 3. det uteslutna tredjes lag (principium exclusi tertii): allt måste antingen vara eller icke vara (A är antingen B eller icke-B). Dessa lagar äro själfklara, och ytterst grundar sig på dem all bevisning. Den andra tankelagen är blott det negativa uttrycket af den första, och den tredje tankelagen följer med nödvändighet af de två första. Vid motsägelselagens tillämpning märkes, att visserligen någon kan vara ung i jämförelse med en äldre person, men icke ung i jämförelse med ett barn. Begreppet ung är då fattadt i olika bemärkelser, då det jakas och då det nekas om densamme; detta är därför intet undantag från motsägelselagen, hvilken, rätt fattad, är inom det riktiga tänkandet undantagslös. Likaså bör vid tillämpningen af den tredje tankelagen observeras, att den gäller vid kontradiktoriska, men ej vid konträra motsatser (se Motsats, Kontradiktorisk, Konträr): det är ej gifvet, att A antingen är B eller C; därvid är mycket väl en tredje möjlighet tänkbar; men däremot måste A vara antingen B eller icke-B; därvid ges ingen tredje möjlighet (lat. "tertium non datur"). — Vissa logiker upptaga ock en fjärde tankelag, den tillräckliga grundens lag (lat. principium rationis sufficientis). Stundom uttryckes denna i formeln: hvarje följd förutsätter en grund. Detta är ju själfgifvet, då man med följd menar det, som förutsätter en grund; men därmed är näppeligen någon tankelag formulerad. Så skulle däremot vara förhållandet, om man vore berättigad att säga: tänkandet utgör ett sammanhängande helt af grunder och följder, inom hvilket hvarje tanke har sin plats antingen som sin egen grund (något själfklart) eller som följd af andra tankar, som ytterst kunna föras tillbaka till en gemensam, själfklar grund. Detta är ett ideal, som vetenskapen eftersträfvar, men kan väl knappast sägas vara en oeftergiflig fordran, utan hvars fyllande tänkandet är oriktigt. Svårligen torde därför denna lag kunna sidoordnas med de tre förut nämnda tankelagarna. — Kant har träffande sagt, att tankelagarna äro sanningens "negativa probersten", d. v. s. det, som strider mot tankelagarna, måste vara falskt, utan att därmed är sagdt, att allt, som tyckes kunna tänkas utan sådant tankefel, därför afgjordt är sant. Det för människans abstrakta tänkande möjliga behöfver icke alltid motsvara den konkreta verkligheten, ehuru för ett fullkomligt tänkande möjlighet och nödvändighet skulle sammanfalla. (Jfr Hegel, Logik, Rationalism.) S—e.
Tankeläsning, ett på 1870-talet i Amerika uppfunnet konststycke, som merendels tillgår så, att "tankeläsaren", sedan han anmodat en bland åskådarna utvald person ("medium") att tänka intensivt på något i närheten befintligt föremål, fattar denna person vid handen och (med förbundna ögon) snabbt uppsöker ifrågavarande föremål samt finner det. Tankeläsningen torde i grunden vara helt enkelt ett fysiologiskt experiment. För att ett tankeläsningsexperiment skall lyckas, förutsättes, dels att mediet tänker på ett konkret och i närheten befintligt föremål och tänker på det med största möjliga energi, dels att tankeläsaren skall stå i något slags kroppsligt samband med försökspersonen, i det att han t. ex. håller dennes hand. Den intensiva tankekoncentrationen åtföljes af vissa ofrivilliga och omedvetna ryckningar i mediets handmuskler (tankeläsningen kunde ock rättare kallas "muskelläsning"), och dessa muskelrörelser tjäna till vägledning för tankeläsaren, som bör vara begåfvad med fint nervsystem och skarp iakttagelseförmåga. I alla händelser är det ett märkligt faktum, att han icke kan ange det påtänkta föremålet, förrän han funnit detsamma. Flera professionella tankeläsare, såsom amerikanen W. I. Bishop, engelsmannen S. Cumberland och ryskan Lucy de Gentry, ha väckt mycket uppseende med sina omväxlande och högst öfverraskande konststycken.
Tankemetoden, pedag., den metod för lärandet af läsning, som utgår från läsningen af hela satser och söker vinna läsfärdighet på grundval af förstående af det lästa (se Ljudmetoden). S—e.
Tankevilla, psykiatr., term, föreslagen af professor Sv. Ödman som lämplig ersättning för de ofta brukade germanismerna "vanföreställningar", "vanidéer". Med tankevilla menas alltså en sjuklig, direkt eller indirekt framkallad föreställning, hvars uppträdande orsakas af sådana omständigheter af abnorm art, som starkt återverka på omdömet och uppfattningen (t. ex. känslorubbningar, sinnesvillor). Tankevillorna äro antingen af mera akut eller mera kronisk karaktär. I förra fallet äro de ofta flyktiga, af en tillfällig stämning, öfvergående sinnesrörelser (ängslan, vrede), sinnesvillor m. m. eller genom en grumling af medvetandet (förvirring) betingade föreställningar. Stundom låta
Källa: Project Runeberg ·
