Sida 189
Tallrik
barren bli något kortare än de normala. Vid kalätning två på hvarandra följande år duka träden under. Lyckligtvis äro larverna rätt ömtåliga för frost, hvarför tidiga och starka höstfroster i sept. eller början af okt. ofta bruka kunna sätta en gräns för härjningarna. G. G.
Tallofyter, lat. thallophyta (af grek. thallos, grön kvist, skott, och fyton, växt), bot., detsamma som bålväxter (se d. o.).
Talloisguld [ta'llωa-]. Se Talmiguld.
Tallowträ [tä'lå͡u-], bot., ett oljehaltigt träslag, som erhålles af den östaustraliska Eucalyptus microcorys och som särskildt används till gatbeläggning. GL L-m.
Tallqvist, finländsk släkt, leder sitt ursprung från västgötske knektehöfvitsmannen Sven Eriksson, som 1586 fick frihet på ett hemman i Karislojo, Nyland.
1. Henrik Teodor T., järnvägsbyggare, f. 23 maj 1839 i Euraåminne, d. 1912, blef student 1858 och genomgick tekniska realskolan i Helsingfors. 1868 blef han stationsingenjör vid Petersburg—Riihimäki järnvägsbyggnad och utnämndes 1872 till baningenjör. 1874—76 var han anställd vid byggandet af järnvägen Tavastehus—Tammerfors—Åbo. T. var den ledande mannen i den på ständernas anhållan 1877 tillsatta kommissionen för att utarbeta program för ett framtida byggnadssystem för järnvägarna. Kommissionens förslag, som antogs af landtdagen 1878, gick ut på bredspåriga banor med lätt öfverbyggnad och minskad farhastighet. I enlighet därmed byggdes Vasabanan 1879—82, hvarvid T. deltog. 1881 blef han öfveringenjör och chef för hela landets järnvägsbyggnader. Han utarbetade planerna till Uleåborgs, Savolaks, Kotka, Karelska och Björneborgsbanorna. Med orätt förbigången vid besättandet af öfverdirektörsämbetet i Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, tog han afsked 1893 och soulagerades med adelskap, som han dock ej mottog. Han blef sekreterare i Helsingfors' drätselkammare (till 1903). T. deltog i samtliga landtdagar 1885—1900 som medlem af borgarståndet och var vid de flesta ordf. i järnvägsutskottet.
2. Knut Leonard T., den föregåendes kusin, orientalist, f. 16 mars 1865 i Kyrkslätt, blef student 1883, filos. licentiat 1890, docent i assyriologi och semitiska språk 1891 samt professor i orientalisk litteratur 1899, allt i Helsingfors. Han gjorde 1893—95 en studieresa till bl. a. Syrien, Palestina och Egypten. T. kreerades till teol. doktor vid jubelfesten i Lund 1918 och är hedersled. af Royal asiatic society. T:s förnämsta arbeten äro Die sprache der contracte Nabū-nā'ids (1890), Die assyrische beschwörungsserie Maqlū (i Finska vet. soc:s "Acta", 1895), Arabische sprichwörter und spiele (i Finska vet. soc:s "Öfversikt", 1897), Neubabylonisches namenbuch (samma soc:s "Acta", 1905) och Assyrian personal names (1914), hvarjämte han från en syrisk handskrift öfversatt Mallarius den store från Egypten (i Finska vet. soc:s "Öfversikt", 1894) och utgett en textedition af "Ibn Sa’id kitāb el mugrib" (IV, i samma soc:s "Acta", 1899, med tysk bearbetning) och G. A. Wallins "Bref och dagboksanteckningar" (jämte lefnadsteckning, 1905).
3. Axel Henrik Hjalmar T., son till T. 1, fysiker, f. 21 febr. 1870, blef student 1886, filos. licentiat 1890, docent i matematik (från 1904 i experimentell och matematisk fysik) 1891 och professor i fysik 1907 vid Helsingfors' universitet. 1901—07 var han lärare i teoretisk mekanik vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Af T:s många afhandlingar (de flesta införda i Finska vet. soc:s "Acta") beröra de matematiska teorierna för minimalytor, elliptiska och sfäriska funktioner, de fysikaliska elektriska svängningar, elektricitetsrörelsen i strömkretsar, kulfunktionen. I festskrift, tillegnad A. Donner, ingår uppsatsen De fysikaliska förklaringarna af aberrationen (1915). T:s Lärobok i teknisk mekanik I—II (1895—96, 1910; på ty. 1903—04 och fi. 1909), Grunderna af potentialteorin, med användning på elektrostatiken och magnetismen (1899) och Grunderna af teorin för sferiska funktioner jämte användningar inom fysiken (1905) ha funnit användning äfven utom landets gränser. En stor mängd uppsatser har T. publicerat i "Tekniska föreningens förhandlingar", hvilka han sedan 1909 redigerat. 1, 3. T. C. 2. D. M.
Fig. 1. Långtallrikar l. "diskar", af trä, från Skåne. (Nordiska museet, Stockholm.) Fig. 2. Trätallrik, som under en lång följd af år på 1600-talet nyttjats af Johan Ekeblad (se denne). Nord. mus. Fig. 3. Oljemålad brudtallrik af trä, från Skåne. (Nord. mus.) Tallrik (ty. teller, af it. tagliare, skära, således eg. "skärbräde") betyder numera ett kärl, hvarpå maten vid ätningen upplägges från fatet eller från kokkärlet; alltefter som födan är fast eller flytande, användas "flata" eller "djupa" tallrikar. Materialet är numera i allmänhet fajans, mera sällan porslin, silfver eller guld. Tallrikarna kunna utstyras med bilder, plana eller upphöjda; de kunna i den gestalten användas som prydnadsföremål på väggar eller bord o. s. v. Tallriken i sin nuv. form tillhör nyare tiden. I antiken använde man vid måltiderna mera skålformiga kärl af lera eller dyrbarare material. Under medeltiden nyttjades i Sverige liksom i andra länder antingen brödskifvor eller hyflade träplattor som "disk" (på engelska är dish ännu
Källa: Project Runeberg ·
