Sida 254
Tarmsjukdomar
och eger en svag tunica muscularis. I ung. 1/4 fall finner man det maskformiga bihangets lumen helt eller delvis oblitereradt (utplånadt), ett förhållande, som torde vara betingadt af tidigare aflupna inflammatoriska tillstånd. På grund af sitt läge och sin byggnad är nämligen processus vermiformis eller dess närmaste omgifning lätt utsatt för sjukliga förändringar (se Blindtarmsinflammation). I synnerhet hos dåligt närda barn, som lida af kronisk tarmkatarr och som till följd af täta och smärtsamma stolgångar tvingas att starkt anlita bukpressen, kan ändtarmen krängas ut, prolapsus ani l. prolapsus recti. Till en början är det endast slemhinnan, som pressas ut, senare kan hela ändtarmens vägg följa med. Fig. 6. Mikrofotografi af ett tvärsnitt genom processus vermiformis från människa, a glandula intestinalis, b lymffollikel i slemhinnan, c tela submucosa, d tunica muscularis.
De artärer, som förse tarmen med blod, utmärkas genom rikliga ömsesidiga förbindelser. Redan innan de nå tarmväggen, ingå de arkadliknande anastomoser, hvarigenom, vid ett partiellt hinder i kretsloppet, ostörd tillströmning af blod kan garanteras, — en anordning, som utvecklats som en anpassning till tarmarnas rörelser. Venerna samla sig till den till lefvern gående portådern. Hos den nyfödde likna hemorrojdalvenerna i ändtarmens nedre del ofvan annulus hemorrhoidalis tarmens öfriga vener. Snart börjar dock en del lakunära utvidgningar att framträda, betingade af den stagnation af blodet i venerna, som uppstår genom snörmusklernas verksamhet. Hos den fullvuxne äro dylika utvidgningar jämte starkt slingradt förlopp af venerna ännu mera framträdande, ökas utvidgningarna ytterligare, bilda de hemorrojdalknölar, som bukta fram slemhinnan och t. o. m. kunna skjuta fram förbi analmynningen. De nerver, som förse tarmväggens olika lager, bilda jämte ganglieceller två kraftiga nätverk, af hvilka det ena, Auerbachs nervplexus (plexus myentericus, Auerbach), ligger mellan de båda lagren af tunica muscularis och det andra, Meissners nervplexus (plexus submucosus, Meissner), i tela submucosa. E. Hgn.
Tarmgaser, "väder", äro en blandning af gasformiga ämnen, som förekomma i tarmkanalen, i synnerhet i dennas nedre delar (i grofoch ändtarmen) och som till största delen uppstå vid förruttnelse- och jäsningsprocesser i tarminnehållet. Deras mängd och beskaffenhet bero väsentligen af den intagna födans art och mängd samt af jäsningens resp. förruttnelsens liflighet. De ingående gaserna äro kväfve, kolsyra, vätgas, sumpgas, spår af syre och svafvelväte samt (svafvelhaltig) metylmerkaptan. Tarmgasernas lukt betingas mest af flyktiga, illaluktande beståndsdelar i exkrementerna (se Exkrementer) äfvensom af de nämnda svafvelhaltiga gaserna. C. G. S.
Tarmgälar, zool. Se Trollsländor.
Tarminflammation, med. Se Tarmsjukdomar, sp. 483.
Tarminstjälpning, Tarminklämning, med. Se Ileus.
Tarmkanalen, anat. Se Tarmen. — Om insekternas tarmkanal se Insekter, sp. 712.
Tarmkatarr, med. Se Tarmsjukdomar, sp 483.
Tarmkräfta, med. Se Tarmsjukdomar, sp. 485.
Tarmkäx, anat. Se Mesenterium.
Tarmludd, anat. Se Tarmen, sp. 478.
Tarmlösa djur benämnas stundom de s. k. kavitetsdjuren (se Cœlenterata).
Tarmmjältbrand. Se Mjältbrand, sp. 719.
Tarmobstruktion, med. Se Ileus.
Tarmsaft, fysiol., en af matsmältningsvätskorna, afsöndras af de s. k. Lieberkühnska körtlarna i tunntarmens slemhinna. Den reagerar alkaliskt och innehåller flera enzym, af hvilka de viktigaste äro erepsin (se d. o.), invertin (se d. o.), laktas (se d. o.) och maltas (se d. o.). Genom erepsinet är tarmsaften verksam vid slutakten af ägghvitedigestionen. De öfriga anförda fermenten klyfva de i födan förekommande sammansatta sockerarterna. Af särskild betydelse äro invertinet och laktasen, enär de ej förekomma på något annat ställe än i tunntarmen. För att kunna tillgodogöras i kroppen måste således rörsockret och mjölksockret passera tunntarmen. De mängder af dessa sockerarter, som inkomma i blodet utan föregående klyfning, utsöndras fullständigt genom njurarna. Afsöndringen af tarmsaft utlöses genom mekanisk retning af tunntarmsslemhinnan samt genom kemisk inverkan på densamma af vissa ämnen särskildt saltsyran i maginnehållet äfvensom såpor. Förloppet vid den kemiska retningen kan betecknas som en "sekretinverkan" (se Sekretin). Nervsystemet har ett visst inflytande på tarmsaftafsöndringen. Afskäras nerverna till en tunntarmslynga, inträder en mycket stark saftafsöndring i densamma. Mängden tarmsaft per dygn uppgår till flera liter hos människan. I likhet med öfriga matsmältningsvätskor uppsuges största delen af den afsöndrade saften samtidigt med matsmältningsprodukterna. J. E. J—n.
Tarmsjukdomar, med. För att kunna förstå en framställning af dessa bör man erinra sig de viktigaste fakta ang. vår tarmkanals anatomi och fysiologi. Om tarmens anatomi se Tarmen. Tarmens viktigaste fysiologiska funktion är i korthet följande. I tolffingertarmen mottages den af magsäcken bearbetade födan (chymus) för att dels dess af den saltsura magsaften sura innehåll skall
Källa: Project Runeberg ·
