Sida 310
Teater
fulländade Teatro olimpico i Vicenza, en tydlig efterbildning af den antika teatern och, hvad det inre beträffar, länge förebild för senare teaterbyggnader. Salongen har formen af en något utbredd halfcirkel eller en längs efter genomskuren oval, med koncentriska bänkrader och omsluten af en likaledes halfrund vägg med dekoration inåt af en prydlig blindarkad. Taket efterbildar ett antikt tälttak. Framför bänkraderna utbreder sig en halfrund arena och på tvären framför denna en rektangulär orchestra, hvilken tillika gör tjänst som scen. Ingen skarpt markerad gräns skiljer åskådare och skådespelare. Scenen omslutes af en ståtlig byggnad, närmast jämförlig med en rikt dekorerad triumfport med tre bågöppningar och mot åskådarplatsen framspringande flyglar. Genom bågöppningarna blickar man in i långa gatuperspektiv, som emellertid ej voro åstadkomna genom kulisser, ej heller blott målade, utan bildade af målade träbyggnader, som mot bakgrunden bli allt mindre och sluta i en ren dockarkitektur mot en målad bakgrund. På dessa "gator" kunde skådespelarna emellertid af perspektiviskt skäl ej röra sig, utan de kommo och gingo genom dörrar i de ofvan nämnda flyglarna. — Efter denna förebild danades den moderna italienska teatern; men sin rikare och mera ändamålsenliga utveckling erhöll den först senare på 1600-talet, under den strängare senrenässansens eller den yppigare barockstilens herravälde. Det är också från dessa stilriktningar, som den hämtat sina arkitektoniska och ornamentala former. För uppfattningen af dess väsen är det af vikt att erinra sig, att just arkitekturen och måleriet voro tidens förnämsta konstarter och att man i fråga om dessa kunde hos tidens bildade allmänhet, framför allt uti Italien, påräkna vida större intresse och sakkännedom än i fråga om poesi och musik, medan förhållandet i senare tid varit nästan det motsatta. En ståtlig inredning af själfva teatern, praktfulla dekorationer, lyckade perspektiviska anordningar, rika grupperingar af de uppträdande, sinnrika "upptåg", processioner och danser förnöjde de förnäme och lärde åskådarna minst lika mycket som det egentliga sceniska eller musikaliska elementet.
Hvad man under utvecklingens fortgång eftersträfvat är å ena sidan ökadt utrymme och bekvämlighet för åskådarna. Åskådarrummet vidgas därigenom, att halfcirkelns ben utdragas rakt fram eller böjas inåt i hästskoform. Den omslutande väggen behandlas ej längre som en blind dekoration, utan upplöses i genombrutna bågställningar i flera våningar öfver hvarandra, och i dessa s. k. loggier (loger) anordnas platser för åskådare. Så redan i Teatro Farnese i Parma (1628), med motiv hämtadt från Palladios s. k. basilika i Vicenza. Stundom framspringa från logeraderna särskilda balkonger. I yngre teatrar ha bågställningarna, såsom skymmande, vanligen försvunnit, och raderna hvila nu på konsoler; så t. ex. i Gustaf III:s teater (gamla operahuset) i Stockholm. Salongens golf göres sluttande. Den ursprungligen öppna, halfrunda arenan upptages af åskådarplatser, och i sammanhang härmed göras bänkraderna efter hand raka i st. f., såsom förut, halfcirkelformiga. Dock bibehålles ännu länge den amfiteatraliska anordningen af åtminstone de öfre bänkraderna. Den förnämsta platsen blir nu icke längst ned, utan högst upp på amfiteatern eller i första radens midt, där tillfälle och utrymme erbjuda sig att anordna en ståtlig, för en talrik uppvaktning tillräcklig hofloge. Denna blir också ur konstnärligt dekorativ synpunkt salongens förnämsta praktstycke. Emellertid bibehölls på vissa teatrar, t. ex. i Paris, länge den seden, att förnäma åskådares fåtöljer insattes på själfva scenen.
Fig. 13. Prosceniet i Dresdens gamla operahus (1667). Men samtidigt och å andra sidan går sträfvandet ut på att vinna större utrymme för det sceniska, större omväxling och större illusion i sceneriet. Scenen blir djupare; den höjes en eller två meter öfver salongens golf (något, som redan Serlio hade iakttagit) och göres sluttande. En påminnelse om den äldre nära förbindelsen mellan scen och åskådarrum är, att trappor fortfarande länge från den förra leda direkt ned till det senare (se fig. 13). Den från antiken och Palladios tid härstammande ståtliga prosceniumbyggnaden med sina tre portaler förvandlas till en enda stor bågöppning mellan två kraftiga sidostöd, och spelet försiggår ej längre framför, utan innanför denna. Sidostöden erhöllo dock, såsom en påminnelse om sitt ursprung, ännu länge en själfständig arkitektonisk dekoration på den åt salongen vända sidan och sammanslötos ej, såsom på yngre teatrar, direkt med logeraderna. Senare förlades deras fasader till de mot hvarandra vända sidorna, och i dem inreddes åskådarplatser, de s. k. avantscenlogerna, med sina ovala öppningar ("oxögon"). Den stora bågöppningen tillslutes med ett mer eller
Källa: Project Runeberg ·
